Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, hvad hör jag!» utbrast Steuchia skrattande.
»Hocken i fridens namn kan det vara? Kanske
själf-vaste prosten håller på se sig om i förväg, den skalken?
Det gör han kanske rätt i, för man träffar ju inte alla
dagar på en högäreboren och dygdädel clomicella, och då
är ju bäst att taga hvad på hyllan finns. Nej se! Han
skakar på hufvudet. Hvilken kan det då vara? Så
märkvärdigt att ingen ger sig tillkänna! Men jag tycker också,
rent ut sagdt, att hundturken bör få ha hvad som hör
hundturken till. Eller finns här någon annan, som
tycker annat? Hvad tycker domicellan själf?»
Mäster-Sara hade under detta tal ömsom bleknat och
rodnat. Omsider fäste hon en frågande blick på Jonas
Asp, där han satt på bänken, flinande och tvehågsen. Så
slet hon sin hand från stiftstanten, lade ringen på bordet
och sade harmfullt:
»Är den, som gaf mig denna, för god att ge sig
tillkänna, så må han stiga fram och ta igen honom!»
Steuchia slog ihop händerna och larmade öfverljudt:
»Ja, som sagdt var, gifver hundturken hvad
hundturken tillhörer! Eller hur, herr Jonas? Inte vill du hafva
det så ställdt på den yttersta dagen, att en hundturk
skall stiga fram och säga, att du hafver tagit hans
tillhörighet? Se så där ja!»
»Ja, det fick väl så fritt vara!» utbrast Jonas Asp på
bondska viset.
Han hade rest sig, lade fram ringen och tog igen sin
egen.
Mäster-Sara fick äfven sin och gick, men Steuchia
ropade efter henne:
»Nej, spring inte bort, utan stanna nu, lilla dufvan,
och svalka sig lite efter hetbadet. För nu skall en snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
