Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärjunge instucken där, tröstade sig de fångade skälmarne
fåvitskt. Dessa lärjungar hade märkt äfventyrets elaka
vändning, lämnat sina mästare i sticket och redan satt
sig själfva i säkerhet.
Emanuel, slutande sitt tal om de blindes gudsunderliga
syn, lät förstå att kröningsstunden nu vore kommen.
»I tjänare, tagen mig fram de sju gyllene kronorna!»
befallde han.
Åskådarne spärrade upp ögonen. Där framkommo
mäs-singbeslagna näfverkåpor, skrikigt målade med röd t och
blått, löjliga genom hornspröt och öron som långa
stjälkar.
Emanuel fick två om hand och vände sig under hopens
dödstystnad till Zakris i högtidlig ton:
»Du ser dessa kosteliga kronor, Herre, och du såg dem
af världens begynnelse. Väljer du den högra med blå
ädelstenar eller den vänstra med de röde?»
Ja nu var Zakris storligen brydd.
»Vore det ett uppenbart gyckel, så skulle väl de trogne
knorra, de otrogne skratta. Visst lär han väl ändå ha
skapliga grejor,» tänkte han.
Men de trogne tänkte för sin del som så:
»Otn icke våra ögon äro förgjorde, så är detta ett
gyckel, och nu skole vi se, huru Herren förgör honom.» En
andlös bidan efter undret täppte deras munnar.
De otrogne åter, uppgifver Mäster-Sara, voro af två slag.
Somliga stirrade i slö häpnad på det obegripliga
uppträdet, fattande äfven Emanuel som en skojare. De öfriga
förstodo afsikten väl och för att icke röja den tego äfven
de som muren still.
De vacklande till sist kände väl någon blandning af
bägge uppsåten utan afgjord öfvervikt för någotdera. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
