- Project Runeberg -  Den stora vreden / Andra delen /
174

(1906) [MARC] Author: Olof Högberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

klädde lärjungar, som efter hand uppsnappats till sju
sinom sju och däröfver.

När detta tåg efter hand skred fram öfver väg, broar
och gata, ville djäknarnes hurrarop och menighetens jubel
aldrig taga någon ända. Mången, som förr tegat,
öppnade sin mun och anmärkte det undertinget, att just
dessa två, som öfverstyret äflats att nedgöra i ringaste
rot, hade utvägat landets räddning, när alla de öfriga sett
all råd ute. Högt tänktes, mer än vanligt, om
Mäster-Sara, landets moder, och för Herr-Manel spåddes nu, efter
all oskälig medfart, en stor och lysande framtid.

Emellertid syntes ingen öfversåte i väg eller möte. {eke
ens fogden eller hans underhafvande visade sig för att
taga vård om fångarne. Först sedan dessa satts i
kyrkans tornrum, som var ortens fängelse, kom doktor Göran
till möte, rätt allvarsam till utseende, men vänlig nog att
inbjuda de två segerkrönte till sitt ensamma kvällsbord.
Hans son, magister Georg, nitälskaren för lärdomsverkets
snara uppbyggande efter stadens senaste brand, var borta
på sommarresa; doktorinnan på Bispehöjden satt dagen i
ända i egen kammare och lallade för sig själf, icke fullt
af denna världen, och husjungfrun var en simpel köks’
björn.

När nu de inbjudne sutto till bords med doktorn,
började denne i gnatig ton påbörda Emanuel otydnad och
ansätta honom med frågor om detta otillbörliga
triumftåg. Den tillsporde ville ock svara. Spelet hade
kommit själf t, och då han velat afvisa dessa säckpipare,
så gingo de blott sin lofliga framfärd på kronans väg,
hade menige man enhälligt förklarat. Lika fåfängt hade
han sökt aflägsna dessa narrkåpor; hopen hade åter
sökt rätt på dem. Men Emanuel fick ej framsäga sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:32:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hogbvred/2/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free