Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu kan du mans komma öfver och predika en stump
för manskapet,» tyckte Magnus harmset och befallande.
»Huruledes då?» sporde Emanuel med
penningmottagarens skyldiga ödmjukhet.
»Det biter ingenting på de träbockarna, och själf är
jag häller inte prästlärder att plåstra med dem i
gudsords äfventyr. Döden och djäfvulen rädas de nog, ja
alldeles för mycket, men inte kommer en lång väg
med det.»
»Nej, det var nog ett sanningsord af herren. Och nog
skulle jag villfara herren, men det är just det felet med
mig, att jag predikar genom märg och ben, om det bär
till, och inte så att det fastnar som boss utanpå rocken.»
»Det är den delen som behöfs, om man skall komma
någon väg med dem.»
Så ordades, och hvad stunden led, kom Emanuel öfver
med Grelsmännen jämte en tolfmans hedersvakt och
började predika för den samlade truppen inom en liten
skogsröjning vid vägsi dan.
Han predikade en stund så, att de allvarliga
grantop-parne ville rista sig under den tryckande känslan af
naturens egen inneboende förbannelse, men omsider gjorde
han ett uppehåll.
»Det där var bra slag,» tyckte Magnus, »men då vi
nu ha fått dem som i en liten uppmjukelse genom lagen,
så tag för ombytes skull en strof evangelium också!»
»Var det värdt att komma med sådant redan nu?»
invände predikanten.
Han tog åter vid, och nu tycktes jorden färdig att
remna för afgrundens blåa lågor, som kunde vara redo
att spränga den skälfvande svedjans stenbundna gräsband,
men kom ändtligen till en ordhvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
