Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ny Alcibiades’ öden ofullbordade framför sig. Men visst
låg där någon hund begrafven under denna köld, sade
genast hans fina väderkorn, som osade rep i hängd mans
hus eller hvad det kunde vara?
När allt kom vida, hade väl konungens högstbetrodde
man på stället med all sirlighet, pomp och ståt dragit
öfver sig själf och den kungliga regeringen någon
ödesdiger chiccine eller latterlig blamage i strid med all
éti-quette och till sin egen ohjälpliga déconfiture, såsom de
stockholmska aporna brukade snattra.
Stadmannen visade mörk uppsyn och mätte henne med
en forskande blick, snabb och skarp som en slungad
knif. Hon kände den mördande udden och var färdig
att gråta, färdig att återlämna detta adelsbref, som hon
aldrig bort taga emot. Men så fann hon sig hastigt
genomeldad af en ingifvelse, som mättade hennes själ
med jubel. Han skulle få komma själf och återfordra
detta kungliga pergament — för hennes sons skull!
Mäster-Sara rätade sig med den okufliga stolthet, som
klädde henne bättre än allt. Och för att konungens
troman skulle slippa bjuda henne denna stol på nytt vid
sitt eget bord, gick hon med diplom och portfölj att sätta
sig längst borta i salens hörn likt en vanärad. Någon
gensägelse mötte häller icke på vägen, och gamle Antons
ondskefulla flin erfor hon utan att se honom.
Eljes voro minerna stela, högtidliga, rent
begrafnings-mässiga, såsom merendels bland svenske män i en
städad församling, där man vädrar brändt horn öfver laget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
