Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss icke hylla sådant skrock utan drickom nu en skål
ofvanpå timmerkulornas eviga ändalykt!»
Hvad kunde invändas mot ett sådant skäl? De fyllda
bägarne tömdes. Tromannen märkte, att Anton förblifvit
oplägad vid dörren. Han vinkade åt fru Ursilia att ej
förbigå någon vid det pliktskyldiga trugandet och höjde
en bägare med en vink åt trollkarlen. Denne lomade
fram med ett flatnande uttryck af inställsamhet och
begär.
»Hvad är du för en, som inte vill dricka timmerku-
’ lornas graföl?» sade värden med tillkämpad fryntlighet.
»Tack, höge herre!» svarade Anton och tog bägarn.
»Jaså herren själf trakterar mig med vinet! Då får jag
något att skryta öfver för finnarne på skogen. Anton på
Mon kallas jag dem ibland. Timmerkulornas graföl?
Jag tror inte herren har jordsatt dem riktigt än, men
alltid kan en ha i sig vinet, hälst så här fint och väl-
undt.»
»Vånde hela kvarteret fore dig i vrångstrupen, du lede
satan!» svor värden inom sammanbitna tänder bakom
skägget och tilläde högt:
»Anton på Mon? Visst har jag hört något underligt
om dig!»
»Bara folkpratet, förstås!»
»Aja, visst kan du väl något ändå.»
»Ja, huru mycket? Skulle väl ha fått hem tjyfven
till min stugudörr då.»
»Hvilken understöd sig att stjäla hos dig?»
»Svarte fähunden, som hade sänglag när jäntan min
och rymde med fästmansgåfvan hennes.»
»En svart fähund i sanning, det må jag säga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
