- Project Runeberg -  Den stora vreden / Tredje delen /
88

(1906) [MARC] Author: Olof Högberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jätteödla, som närmast tretton år tillförne hade vurpit
Antikristen själf, förebådande ett nytt evangelium, hvars
sökande ledt fram till en hel jordbruksreligion, länge för-
dömd som en afgrundens villfarelse, nu omsider hägnad
af konungens högstbetrodde man.

I norr bortom holmar och skär uppsteg ur fjärden en
mäkta skroflig och gråsvart landvall upp mot Rödskärs
kolsvarta, stupande klint och det afrundade vårdeberget
i Lövik. Äfven denna sida hade burit en grufvelig mär-
kesvarelse, som mången ej ville ställa långt efter de an-
dra två. Högt uppe i torpbacken på det afbrutna skogs-
biynet öfver åsen hade bittre olycksfödingen Svarte-Mickel,
öfversåtarnes aldrig glömde fasobyting, sett sin första dag
i en torpstuga, som i detta genomskinliga blåväder vars-
nades redan på långt håll af norra guvernementets mäk-
tige och världserfarne styresman, konungens högstbe-
trodde makthafvare.

Mot detta mål styrdes nu kursen.

Den lycklige sagodrömmaren, glömmande allting annat,
satt genomeldad af ett mäktigt segerjubel.

Se, då uppträdde för hans minnessyn en hisklig skara
benrangel, slagfältens otaliga hämndevålnader, som alltid
hade för sed att inställa sig och skymma hvarje hänförd
syn från det förflutna. »Jubla icke! Ännu äro ej vi för-
sonade!» lät deras skri. Han måste än en gång återse
den grufliga hög af asiatiska skallar, till hvilken han en
gång lät framföra den fångne Eljub-Khan och dennes när-
maste män för att betvinga deras stolthet genom en skräck-
full aning om nederlaget. Dessa syner voro väl förjagade
i en blink, men lyckodrömmen var störd och kom ej åter,
men väl känningen af det svidande trollblacket, som för-
lamade handen när den skulle räckas en kär vän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:32:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hogbvred/3/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free