Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig uppfarande från stoln med uppsträckta händer och
stirrade på golfvet.
»Vattnet!» ropade hon som en förskrämd vanvetting.
»Sen I då inte vattnet . . . öfver hela golfvet! Upp med
dörren, hören I!»
Hon hade redan tagit upp sin dyrbara statklädning
till knäs öfver underplagget, klef med vadande steg
genom rummet, uppstötte dörren skrikande och sprang.
Redan ute på gatan var hon kvitt sin villa: icke ens
strumporna kändes våta. Med förbittring kom hon ihåg
general-adjutantens ord, hörde tanternas larm inne i stu-
gan, skyndade skamsen hem och var besluten att tiga
med »surprisen».
Där hade man nu en gruflig historia men flere funnos.
Allmänt berättades nu igen, att krigsfångarne på skilda
orter samlades till öfning med svenska gevär. Mycket
larm om den saken var rådande bland annat folk, men
bönderna med sin orubbliga lit till landets herre sade
helt lugnt:
»Vill norsken göra gagn för maten och hjälpa oss mot
ryssen igen, så är det inte oss emot!»
Ett nästan hjärtligt förhållande hade af säregna orsa-
ker uppstått mellan infödingar och utländingar, som nära
nog sågo landsmän i hvarandra. Det karlfattiga landets
uppväxande kvinnor, som länge haft att välja mellan
åldringar och skröplingar, hade hela tiden varit förhäxade
i norrmännens ungdom och hurtighet. Talrika kärleks-
band knötos, goda gifteslägenheter funnos många och
innan främlingarne visste ordet af, voro de så rotfästa i
landet, att tanken på hemtåget tog sucken ur dem. Väl
höjde juten stundom sin stämma till förargligt skryt,
sägande att han vår den sannskyldige herren i landet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
