Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
evinnerligen med sin man och tålde ej i otid vän-
das . . .
När nu undermänniskan var hänsofven satte landets
herre i fråga att bereda honom en hedrande jordafärd.
Då lät det krångligt nog att ens få honom nedan jord
på kristlofligt vis. Så långt någon mindes hade Olof
Evertsson aldrig varit sedder i gudshus, vid husförhör,
dop, offermässa eller andra högvärdiga ting. Vid sådant
förhållande och då den framlidne dessutom uppenbarligen
lutat åt flerehanda kätterier, så tordes ingen präst jord-
sätta honom. Fastmer upplystes ock, att den gamle hed-
ningen många gånger åstundat ett ensamt hvilorum vid
hafvet. Dét fick han äfven genom sin mäktige efterföl-
jares försorg i en klyfta, nedhuggen i bergsgrunden till
ett skär, med näfverväskan som hufvudgärd och en häll
inmurad som tak öfver klyftan. Men någon jord-
fästning vederfors ej Olof Evertsson och aldrig yppades
stället, där han hvilar.
Af sådan orsak och då det var en utbredd tro, att
urgamlingen skulle gå till domen med fulingen i sin väska,
så blef sagans lefvande fånge så mycket säkrare hennes
rof efter döden. Oföränderligen bars genom tiderna Bot-
tenlandens tyngsta börda af den böjda varselskepnaden:
näfverväskan öfver ryggens båge, krycka i benrangelshand,
dräkt af sämsk, turanska stöflar, kask af läder på ben-
skallebjässan, skägg som laf. Ol-Evert kunde aldrig vitt-
ras bort af år. Han var till sist jämbördig med forn-
sagans höga jätte vålnad Gråe Jägarn och skulle äfven i
minnenas värld jämbördigt nås af den sentida efterföl-
jarn, som han i lifvet nådde öfver de hundra årens svalg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
