Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEMTE KAPITLET.
Dorotea betraktar och mäter ut sin julklapp. — Den gula människan
med den gula kakan. — Huru stolt Dorotea är öfver Kirschii
cornucopiae och Homeros. — Kunst gör en öfverrumpling och
konspirerar med den gula människan. — Konrektorn finner ett ark
hvitt papper och har kopparslagare från aftonen förut. — Dorotea
och Stina gå ned på isen, och Halsband utkräfver slädskatten. — Kunst
gör Dorotea afskyvärda anbud med ett glas punsch. — Dorotea
sätter sig till doms öfver Stina, och Kunst lyckönskar sin
svåger till den gula människan.
Följande morgon satt konrektorn såsom kantor i kyrkan
och spelade orgel och sjöng allt hvad tygen höllo och hans
kopparslagare ville tillåta; Dorotea Holz stod härunder i
förstugan och hade hängt sin julklapp på spiken, så att den
presenterade sig i hela sin glans. Solen sken så klart in
genom förstugufönstret, och en vacker hvit jul- och
vinterdag lyste öfver förstaden Neu-Brandenburg. Det obehagliga
vädret från julaftonen hade lagt sig, och stadens ungdom
hade skridskor och slädar ute och sade: »I dag blir det
muntert på isen; ty blåsten har sopat bort snön från banan.»
Dorotea Holz hade ett hasselspö och en borste i
handen, men hon använde ingendera. Hon vände sin
tillkommande skatt på alla sidor och lät manchestersammeten
glänsa i solskenet. »Ännu går det an, men till pingst!
Huru mycket sliter han icke bort på skolbänkarna under
den långa tiden! Om han bara sutte lugn och stilla och
lade en kudde på katederstolen ändå; men det gör han ju
inte! Nå, jag vill än en gång göra ett försök med kudden.»
— Hon gick in i sitt rum och kom tillbaka med mönstret
till en kofta, passade ryggen af mönstret här och där på
byxorna, men det ville hvarken passa på den ena eller andra
leden. — »Nå,» sade hon, »huru det skall kunna bli en
kofta af dem, det må han veta bäst själf; men här kan
Stina kanske vara till hjälp.»
Medan hon var upptagen af dessa djupa tankar, öppnades
gatudörren. Dorotea släppte borsten och var nära att skrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
