Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 8 fritz reuter.
»Det får du gärna,» sade han och höll sig för pannan,
»men lämna mig nu, jag vill ta mig en liten lur före
middagen. »
»Han är som ett oskyldigt barnU sade Dorotea, då
hon gick, »han anar ingenting.»
På eftermiddagen, efter gudstjänsten, var det ett muntert
lif där nere på isen. Stormen hade jagat snön från aftonen
förut bort öfver den blanka isen och hade upptornat stora
vallar vid kanten af den stora vackra sjön (Tollensee). Solen
smög sig tätt öfver bokarna i Brodaskogen och hans
höghets nya lusthus »Belvedere», som neu-brandenburgarna och
Brand kallade »Bellvidär», och sjön återbröt hennes sista
strålar, som om den vore en stålspegel. Och på denna
spegelblanka is åkte glada unga karlar på skridskor, och
unga fruntimmer öfvade sig i att slå kanor och skreko till,
när de voro nära att falla. Och där voro kälkar, och de
unga männen sköto dem framåt, och de unga flickorna läto
sig skjutas fram, och slöjor och fjädrar vajade för vinden,
och kinderna glödde af den härliga vinterfröjden, och de
unga männens och flickornas kinder voro tätt invid
hvar-andra, och läpparna med, och som en stormil voro de ur
sikte för nyfikna åskådare, och hvad hände då?... Nå, det
var en ärlig sak, det var slädskatten, som utkräfdes. — O,
vinterfröjd, vinterfröjd, som låter människorna eldas af kraft
och glädje i trots af vinterkölden och julfrosten samt härdar
och stålsätter dem — du kännes blott i din fulla härlighet
af dem, sorn äro födda och burna i norden samt döpta i
Nord- eller Östersjöns vatten 1
På isen var ett stånd uppslaget, där rådhuskällarmästarens
Kalle serverade punsch, ty för källarmästaren själf var det
icke passande, han kastade blott ibland ett öga på affären
och skrek då och då: »Kalle!» och då ropade äfven alla
de andra: »Kalle!» och höllo fram de tomma glasen.
Bland hela detta vimmel sköt en ung karl fram som
en blixt; han var bred öfver axlarna och smärt om höfterna,
smidig som ett vassrör, då det vajar för vinden, och alla
människor sågo på honom, när han vaggade på ena benet
och beskref med stålskon en cirkel eller en åtta i isen, och
Jockum Tiemann sade till Kristian Biermann: »Pass på,
Kristian, det kan jag också göra!» och — pladask! — Där
låg han på sina fyra bokstäfver och sträckte benen i luften;
och den unge karlen susade härvid förbi honom, ropande;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
