Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I02 FRITZ REUTEK. «
Därmed gick hon, men såg ännu en gång mot fönstret:
»Solen och flugorna sticka starkt, det är också tillräckligt
tryckande, och i väster börjar det redan torna upp sig
efter hand, jag tror, att vi få det; men bed du likaväl, det
kan inte skada.»
Om Dorotea Holz kunde åstadkomma en förbön af
konrektorn för Halsband, det var hennes sak, och vi
be-höfva därför icke här bekymra oss om detta; tiden skall
ju skaffa oss upplysning därom. Men tydligt är, att hon
hade kunskap om hans höghets väderförhållanden, ty huru
ofta hade hon icke under de sista åren sett konrektorn gå
till slottet vid åskväder. Han hade visserligen mången
gång styrt kosan dit något förtretad, men han hade alltid
kommit leende och glad tillbaka.
Hans höghet var hertig med Guds nåde; men han
tolkade detta icke så, som om han genom Guds nåd blifvit
hertig. Ne , han hyste om vintern, då det icke fanns något
åskväder i luften, eller om sommaren, då det var klart
solsken, ungefär den åsikten, att hans hertigliga nåde hade lika
mycket att säga och betydde lika mycket som vår Herres egen
nåde — i Greifswald hade han icke lärt det, men väl i
Frankrike. Han ansåg sig därför, när himlen var klar, till hälften
som en liten gudomsperson, hvilken var allsmäktig på ett litet
område. Men vår Herre hindrar träden från att växa upp till
himlen och hade så anordnat, att hans höghet kom på bättre
tankar, först och främst då kassan var tom och Schultens icke
mera ville lämna några skorpor, och för det andra då det
var åska i luften och det började regera om i kroppen på
honom.
Då det första var fallet, blef hofrådet Altmann
efterskickad; då det andra var fallet, gick konrektorn med sin
beck- och hartslåda under armen samt räfsvansen i handen
öfver torget; den lakej, som skickats till honom, följde
honom med ett par flaskor, och Dorotea kom sist med
de andra tillbehören i en korg.
I hans höghets allra heligaste, i hans enskilda kabinett,
gåfvos nu föreställningar, och allt uttyddes på ett naturligt
sätt: konrektorn lät små fläderkulor attrahera eller
repellera hvarandra, lät små pappersdockor dansa i sin beck- och
hartslåda, satte Rand på en pall, som stod på flaskhalsar, och
laddade honom full som en kanon med ett ämne, som
ingen människa kunde se, lät håret resa sig som svinborst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
