Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hon gaf honom en knuff, ehuru i all vänlighet, och
sade: »Kristian, jag har varit hos henne.»
»Hm,» sade Kristian, och den som ej kände honom,
kunde tolka detta på många sätt, men fru Schult visste
mycket väl, att Kristian därmed ville säga, att det var honom
alldeles likgiltigt.
»Nej, Kristian,» sade hon och klädde af sig, »så likgiltig
bör du ändå icke vara därför, ty det var i alla fall en god
gärning af vår gamle hertig, att han frigaf löparen.»
»Hm,» sade Kristian.
»Jag vet, hvad du vill säga, Kristian,» sade hon, »du
menar, att jag inte behöfver lägga min näsa däri; men se
nu vill jag det. Och du menar, att jag inte kan ändra
mig; men nu vill jag just ändra mig, och hvarför skulle
icke jag, som är en gift brandenburgsk borgarfru, kunna
ändra mig likaså väl som Dorotea Holz? Nej, människan
skall förlåta och glömma.»
Därmed gick hon till sängs; Kristian vände sig litet
om mot väggen.
»Hvad säger du, Kristian?»
»Hm!» ljöd det från väggen.
»Nej, Kristian, i kväll utbeder jag mig, att du inte
kommer med någon motsägelse, ty jag vet, att jag befinner
mig, på rätta vägen, och i morgon får hans höghet åter
sina skorpor. — Hvad? Du säger ingenting? Är du kanske
inte med om det? Sof du i ro, Kristian, när jag föresätter
mig något, så genomför jag det också. Sof i ro, ty om
jag inte hör dig snarka, så kan jag inte somna, jag är
alltför van därvid.»
Och Kristian snarkade af alla krafter, och hon kände
sig nu helt belåten som en mjölnare, hvars kvarn är i full
gång, och hon lade sig till rätta, mumlande: »I morgon
får han sina ordentliga skorpor!» Och nu dansade kringlor
och skorpor för hennes ögon, och stadsmusikanten blåste
från rådhustornet, och konrektorn spelade på orgeln därtill,
och då han tystnade, märkte hon, att det egentligen var
hennes Kristian, som under sågningen hade stött på en kvist,
och hon vände sig om och spelade nu äfven på sin orgel
och bragte därmed Kristian åter i gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
