Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke stått bredvid, när bataljonen stormade skyttehuset, och
har jag icke som »en tapper åskådare» själf hjälpt till vid
plundringen? Har jag kanske icke suttit vid bordet midt
emot herr skaffaren Johan Stoll och sett på hvilka
hjältebedrifter han utförde i gäddlefver och svinstek med plommon?
Ja, har jag icke vid återmarschen ställt mig i doktor Brüchners
hörn och sett, »huru hans majestät konungen, friherre
Ferdinand I af Malzahn, med Neu-Brandenburgs skyttegilles
Gyllene Skinns kedja vördnadsfullt ledsagades af
magistratsmedlemmarna i höga, röda, guldstickade kragar?»
Och detta skulle icke vara en skarp sporre till glädtighet?
Någonting så skönt, storartadt och upphöjdt hade
neu-brandenburgarna på den tiden ännu icke utfunderat, och de
behöfde det, gudi lof! icke heller, ty de voro glada likaväl,
och de drogo i stora skaror ut genom Stargardsporten till
Nemerowskogen — hvarest Fritz Lange då ännu icke fanns
— eller ock rodde de i alla slags båtar och pråmar öfver
den vackra sjön samt sjöngo och jublade redan innan den
egentliga fröjden börjat. Och redan utanför porten och
längs vägen sutto brödmadamer, hvilka till största delen
utgjordes af Schultskans underordnade, och sålde alla slags
hvetebröd och bakelser till barnen, och åt de gamla
utskänkte de körsbärsvin och ett slags dryck, som de kallade
»Bitter», hvilken ref i halsen på karlarna och kom
fruntimren att kräkas, men för öfrigt var mycket hälsosam.
Och då man nu kom in under de vackra, lummiga
bokarna och såg solen spela mellan de friska bladen, medan
skuggorna kastades hit och dit, men alltid på glada ansikten;
och när man såg de båda svarfvarestånden med deras långa
och korta pipor, och när man såg bleckslagarens bod från
Badstugatan, — honom, som Dorotea ej velat gifta sig med — och
när man såg juden Marcus’ bod med alla de vackra sakerna,
hvilka dugde till ingenting och icke skyddade för någonting,
hvarken mot värme eller köld, måste icke hjärtat då spritta
vid tanken på, att all denna härlighet kunde vinnas med ett
par tärningskast! Om bagare Schults dansbana med dubbelöl
och smörbakelser och om Kunsts stånd med punsch och
konfekt har jag ej sagt ett ord, ty det bästa kommer sist.
När konrektorn på denna välsignade eftermiddag kom
till skogen, skrek svarfvar Swerdfeger: »Alle man hit!
Herr konrektor, tag ej illa upp, men vi sakna just siste
man.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
