Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då konrektorn letat upp ett groschenstycke ur fickan,
skrek svarfvaren åter: »Alle man hit! Mamsell Soltmann,
tag ej illa upp, men ännu saknas siste man.»
Och då mamsell Soltmann trädt in som siste man,
kunde tärningsspelet börjas, och skomakaren Schöning sade,
att hans Jockum, som han bar på sin arm, skulle slå för
honom, ty oskuld bringar lycka, och konrektorn skämtade
i all oskuld med mamsell Soltmann och frågade, hur det
då kunde passa dem båda att spela.
Mamsell Soltmann upptog skämtet illa, och Jockum
slog med sin fars tillhjälp och fick lika många ögon som
mamsellen, hvarför han måste slå om med henne och vann,
då mamsellen gick sin väg med sitt parasoll och tillskref
rektorn sin förlust på grund af hans dumma skämt.
Skomakare Schöning sade: »Herr konrektor, ursäkta,
att Jockum vann så där midt för näsan på er; men det är
en fanders pojke, och ni skall nog få att göra med honom
ännu en gång, ty om det får gå efter min vilja, så skall
han studera. Se så, Jockum,» och han torkade ren näsan
på pojken, »gif din lärare en kyss.»
När konrektorn kom till bleckslagareståndet, förhöll
det sig där alldeles som hos svarfvaren, han var återigen
den ende som ännu saknades, och mamsell Soltmann slog
åter med och förlorade igen, och konrektorn vann en
mässingsbröstnål, och en gladlynt ridderlighet kom öfver
honom, och han fäste bröstnålen i mamsell Soltmanns
kappa och gjorde henne en vacker present däraf, och
mamsell Soltmann rodnade och sade, att hon mottog den som
ett bevis på inclination, och neg därvid, så att grannlåterna
på bröstnålen började svänga omkring som perpendikeln
i ett väggur, och Schultskan såg det ifrån sin bod och ville
skratta sig till döds och ropade: »Dorotea Holz, se på Karolina
Soltmann och din konrektor!»
Det hade Schultskan då alls icke behöft säga, ty
Dorotea hade redan länge sett tillställningarna mellan dem
båda. Hon hade allra först icke velat ut i skogen denna
eftermiddag, och hon hade möjligen icke heller lyssnat
till Stinas många böner, om konrektorn icke denna morgon
så vänligt sagt: »Dorotea, du går väl i dag ut litet i skogen?»
— och då Dorotea velat komma fram med invändningar,
hade han sagt: »Å, hvarför inte, Dorotea? Vi gå båda
till bågar Schults bod och lefva där lusteliga och äta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
