Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. i 3 i
Kägebein gjorde i verkligheten, hvad han såsom skald
hade lofvat — och det kunna endast få skalder berömma
sig afl — Han gick att punscha med Dorimena, och
Dori-mena lät sig väl behaga och satt som ensam jungfru med
hofrådet Altmann och doktor Hempel och rådman Fischer
samt ännu några andra af Kunsts stamgäster vid bordet och
doppade sina svarta beckfacklor till ögon i punschen,
under det att hon blygsamt såg ned i glaset; och
Kägebein höll med fast hand sitt glas framför sig och såg
upp mot himlen genom ett hål i Kunsts tältduk, hvilket
råttorna under förliden vinter ätit däri, och ingen af hela
sällskapet hade kunskap om, hvad det egentligen var för en
känsla, som bemäktigade sig hans sångarebröst, ej ens Kunst,
och han visste ändå annars mycket väl, hvad hans punsch
hade för verkan.
Men det gamla slipade hofrådet Altmann, som äfven
förstod sig på annat än skuldsedlar och obligationer, emedan
hän redan tre gånger hade bortskänkt sitt trogna hjärta för
evigt och ,nu för fjärde gången åter var däran, kom under
fund med hemligheten, då han såg Karolina Söltmann gång
efter annan bli så höggul som ett gult päron, hvilket vid
jultiden förgylles med guldpapper, och då han som granne
äfven såg, hur Kägebein oupphörligt tryckte den oskyldiga
kammarjungfruns hand under bordet. Detta kunde han
naturligtvis icke förtiga, och han började blinka och vinka,
tills alla hans kamrater visste om saken, och Kunst ställde
sig bakom paret med tummarna instuckna i armhålen på
västen och betraktade dem forskande. Skalden märkte
naturligtvis ingenting, men Dorimena sprang upp och blef i
sin ljufva blygsamhet alldeles brandgul, så att hon liknade
en vacker apelsin, och rusade ut ur punschtemplet — och
skalden efter henne, förstås.
Då hon nu gick så mildt vredgad och så vänligt
för-trytsam framåt under de härliga bokarna, följde skalden
henne med så smäktande hopp och så sorgblandad glädje,
att han såg ut som ett rikt lastadt skepp med sönderslitna
segel, hvilket slingrar fram och tillbaka i stark sjögång.
Och när han nu hann upp henne och lopp in i hennes
mjuka arms vackra bukt och där kastade ankar med sin
krökta arm och efter , en stunds sökande äfven till sist fann
god ankargrund, då var han till mods, som om han nu för
alltid lupit in i lyckans säkra hamn, och skaldekänslornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
