Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 3 6 fritz reuter.
hela knäsvaga skeppsbesättning tumlade bredbent om i hans
hjärta, och alla skreko: land, land! Och äfven inom
Dorimenas hjärta ropades det efter en långvarig sjö- och
irrfärd: landl Och efter en kort stunds öfvervägande,
huruvida icke konrektorn skulle vara bättre, bestämde hon sig
för att taga det säkra för det osäkra och att icke mera
be-gifva sig ut till sjös.
Där sutto de under bokarnas skuggrika kronor vid sjön,
och skalden hade en brud och fick i dag titeln »hofpoet»,
och mamsell Soltmann hade en brudgum och kunde nu
först riktigt säga till konrektorn och Dorotea: »Jag
beklagar er I»
Då skrällde stadsmusikanternas trumpeter och pukor från
Kunsts bod i deras öron och kallade dem tillbaka till jorden,
och Kägebein sade, att han till och med i sitt vida bröst
icke längre kunde rymma sin lycka, hela världen måste få
del däraf, och Dorimena sade, att hon ingenting hade
däremot, öfver henne hade, gudi lofi ingen att befalla, och
hon rådde själf öfver sin förmögenhet.
De gingo därför arm i arm tillbaka till Kunsts bod och
strålade förbi konrektorn och Dorotea i Schults bod och
sade hvarken ditt eller datt; men kring dem böljade en
stolt glans, så att Dorotea måste säga till sig själf: »Gud
bevare oss i sin nåd I Hvad är det med dem?»
Då de trädde in i Kunsts bod, spelade
stadsmusikanterna en hopsavals, och utan lång besinning hoppade de
båda lyckliga in, och de hoppade och hoppade, som om
nöjet skulle räcka, tills de sälla hoppat in i det äkta ståndet.
Men för den, som älskar länge, blir kärleken gammal, och
för den, som hoppar länge, blir andehämtningen kort, och
då de tappat andan, trädde Kägebein med sin brud fram
till disken och kastade, som lättsinniga skalder bruka göra,
hela sin förmögenhet i svenska åttaskillingsstycken och
strelitzska skillingar på disken och begärde punsch därför,
och Kunst skrek: »Kalle, till advokaten 1 Kalle, till
mamsell Soltmann I Kalle I ...» och han mönstrade dem åter
nedifrån och upp.
»Här måste ha händt något I» sade han för sig själf.
»Kalle, ett glas till mig med I»
En hvar kunde nu mycket väl se, att här tilldragit sig
något, och stamgästerna trängde sig närmare, och Kägebein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
