Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon kunde icke tro det, hon kunde ej fatta det. Och
likväl måste hon tro därpå; ty hon hörde honom gå fram
och tillbaka där nere i förstugan och spela muntra och
glada stycken på sin violin. Och kan den väl spela glada
stycken på violin, som umgås med osanningar och
dåligheter?
Ja, hon måste tro därpå, och tårarna strömmade ur
hennes ögon, och hon bad och tackade af fullt hjärta, och
hennes strid från i förgår kom i hennes tankar och alla de
små skärmytslingarna, som hon haft med honom, när han
icke ville som hon, och hon bad med heta tårar om
förlåtelse för dem; hon måste ändra sig, ändra sig helt och
hållet!
Konrektorn hade ställt Doroteas tranlampa i förstugan,
hade hämtat sin violin och gick nu fram och tillbaka och
spelade så gladt, som om tonerna vore ett genljud ur hans
själ, ty han var så fri som fågeln på kvist, han hade kommit
till ett afgörande, »ett riktigt afgörande,» sade han för
sig själf. Han hade blifvit befriad ifrån allt, som tryckt
honom, allt, som varit mörkt, låg nu klart för honom ända
långt borta i det glänsande solskenet.
I början hade det tyckts, som om hans gamla violin
ordentligt förfärades öfver, hvad som begärdes af den, ty
den visste visserligen, att han ibland var munter, men så
munter, det hade ännu icke händt, det kunde den icke
förstå, och den stammade först, alldeles som Dorotea, men
nu voro de alldeles öfverens, precis som fallet var med
honom och Dorotea; och nu gick det löst med full fart,
och det blef ett jubel och en munterhet i det gamla
konrektorshuset, som om där i dag redan firades bröllop.
Då han under sitt promenerande fram och tillbaka åter
kom till förstugudörren, gick den upp, och Stina ryggade
tillbaka för jublet och munterheten, och konrektorn stod i
den öppna dörren och spelade, så att det ljöd öfver gatan
— hvad brydde han sig om den öfriga världen? — Och han
spelade sin sats till slut och tog därefter violinen från hakan
och skrattade: »Hvad? Blir du rädd, Stina? Kom du, barnet
lilla, vi äro här mycket glada.»
»Jag ser det,» sade Stina. »Men hvar är Dorotea?»
»Jag vet inte,» genmälde konrektorn, »men hon kommer
väl,» och han såg därvid så säker och lifvad ut, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
