Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Sången. Ulysses' färja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ha! Nu ha gudarna sedan förvisst något annat beslutat
över Ulysses, den tiden som jag Etioperna gästat.
Redan han nalkas Faiakernas land, där ödet förunnar
honom att slippa ur lidandets nät, som honom har omsnärjt.
Dock vill jag mena, att än skall jag tumla med honom tillfyllest."
Sade och skyarna sammandrev, och sin väldiga treudd
grep han och rörde upp sjön och eggade vindarna alla
samman till virvelstorm och höljdes i svartnade skyar
jorden och havets rymd, och natt sjönk neder från himlen.
Östan och sunnan nu drabbade hop och den tjutande västan
och klarsiktiga nordan, och högt sig böljorna vräkte.
Men på Ulysses domnade då hans knän och hans hjärta
och till sin manliga själ i sin suckande ångest han talte:
"Ack, jag eländige man! Vad bliver det av mig på slutet?
Frukta jag måste, att sanning var allt, som den höga gudinnan
sade om kvalen, som än, innan fädernejorden jag nådde,
lida jag skulle på hav; nu går det ju allt i fullbordan.
Ack, ty hur skockar ej Zeus sina skyar kring himmelens rymder,
huru rörs djupet ej upp, och hur löpa ej väder och vindar
alla till storms! Nu stundar för mig det vissa fördärvet.
Trefalt, ja fyrfalt sälla förvisst de danaiske hjältar,
vilka där föllo på Ilions fält för Atridernas ära!
Ack att jag också där själv fått stupa och hinna mitt öde
uppå den dagen, då troernas män mig försökte så många
träffa med spjuten, då striden stod het om den fallne Achilles!
Höglagd vore jag då, och mitt lov bland achaierna ljöde;
nu blev min lott att i jämmerlig död utan ära gå under."
Medan han talade så, kom störtande fram en ofantlig
våg och på honom slog ner och snurrade runt med hans färja.
Långt ifrån färjan han slungades själv och rodret ur handen
släppte därvid, och hans mast på mitten brakande knäcktes
av den förfärliga storm, som blåste av stridiga vindar;
fladdrande seglet med segelrån flög långt ut i havet.
Själv hölls han länge kvar under vattnet, och ej han förmådde
fort arbeta sig upp under trycket av väldiga vågen,
ty han var tyngd av de kläder han fått av gudinnan Kalypso.
Äntligen dykte han upp och spydde ur munnen ut vattnet
bittert och salt, och det skvalade ned ifrån huvudet ymnigt.
Dock i den vånda, han led, förglömde han ändå ej färjan,
utan han simmade raskt genom vågorna fram och den nådde,
satte sig uppå dess mitt och sig frälste från yttersta döden.
Färjan nu slungades av och an på det böljande svallet.
Som när den höstliga nordan far fram och hän över fältet
tistlarna virvlar åstad, och de hänga ihop med varandra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
