Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Sången. Ulysses' färja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så utav vindarna kastades kring hans färja på havet;
än av sunnan den slungades fram för att kastas av nordan,
än av östan den överläts till att jagas åt västan.
Honom fick Kadmos’ dotter då se, skönfotade Ino,
även Leukothea nämnd, som en dödlig med människostämma
varit, men nu i det böljande hav är en hedrad gudinna.
Ömkan hon kände då strax med den plågade, vilsne Ulysses,
och i en ilande fart dök ur djupet hon upp som en dykand,
satte på färjan sig ner och till konungen talte och sade:
"Olycksalige, säg, varför vredgas den starke Poseidon
jämt så förskräckligt på dig, då han låter dig lida så mycket?
Dock skall han ändå ej taga ditt liv, fast han strävar därefter,
utan hör nu noga på, du ser ut att ej lida av enfald.
Tag de där kläderna av och lämna din flotta att drivas
här uti vindarnas våld och försök att med simmande armar
hinna Faiakernas land, där ödet beskär dig en undflykt.
Tag min gudomliga slöja, se här, bind den fast under bröstet,
och du behöver för fara och död ej vidare frukta.
Men när du hinner i land och har jorden med händerna vidrört,
lös henne genast utav och kasta i blånande havet
långt ifrån land och förglöm ej att själv du skall hålla dig bortvänd."
Sålunda talte gudinnan och strax honom räckte sin slöja;
själv dök hon hastigt neder igen i det böljande djupet,
så som en dykand gör, och höljdes av vågornas dunkel.
Men han begrundande satt, den prövade konung Ulysses,
och till sin manliga själ i sin suckande ångest han talte:
"Ve mig! Om bara nu ej bland odödliga någon ånyo
väver försåt emot mig, då jag bjudes att lämna min flotte!
Ännu jag lyder dock ej, mina ögon ju sågo, att fjärran
landet ligger ännu, där hon sade mig finna en undflykt.
Nej, jag skall göra så här, och det synes mig vara det bästa:
medan bjälkarna än uti fogarna hålla tillhopa,
stannar jag kvar, där jag är, och fördrager vad helst jag får lida,
men när omsider av sjön min färja blir slagen i spillror,
då skall jag simma; ett säkrare råd står mig icke att finna."
Medan han detta begrundade än i sitt hjärta och sinne,
skickade fram en förfärlig våg jordskakarn Poseidon,
välvd och hisklig och tung, och den störtade ned på Ulysses.
Såsom när rasande blåsten en hög av förtorkade agnar
träffar på marken och hit och dit dem förskingrar i blinken,
skringades väldiga bjälkarna strax. Men den käcke Ulysses
satte sig grensle på en, som en ridande sitter på hästen,
och sina kläder tog av, som han fått av gudinnan Kalypso.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
