Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte Sången. Sirenerna. Skylla och Charybdis. Solgudens oxar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om nu en tjutande storm skulle plötsligt börja blåsa,
helst ifrån syd eller väst de tvenne, som bruka ju oftast
skeppen att splittra till vrak, ja ock utan gudarnas vilja?
Nej, må vi lyda den maningen nu, som oss mörknade natten
giver och laga på strand vid det snabba skeppet vår kvällsvard.
Åter i morgon vi stiga ombord och styra på havet."
Sådana voro hans ord, och de övriga yttrade bifall.
Då förmärkte jag klart, att en gud mig stämplade ofärd,
och med bevingade ord jag svarade honom och sade:
"Detta, Eurylochos, kallar jag våld emot mig, som är ensam.
Men med den dyraste ed mig svärjen åtminstone alla,
att om vi träffa på ön någon hjord av får eller oxar,
ingen av eder sig då skall olycksaligt fördrista,
så att han dödar av hjorden ett får eller också en oxe;
utan förtären i lugn den maten, som Circe oss givit."
Så jag sade; då svuro de strax den eden jag ville.
Men när de så hade svurit och gått den äskade eden,
lade med skeppet vi till i en hamn, omgärdad av klippor,
där det fanns vatten helt nära att få, och kamraterna alla
stego från skeppet i land och lagade ivrig sin kvällsvard.
Men när de stillat hade sin lust till att äta och dricka,
kommo de sedan ihåg och begräto de trogna kamrater,
vilka den hiskliga Skylla ryckt bort ifrån skeppet och ätit.
Ljuvliga sömnen omsider sig göt på de sörjandes ögon.
Hän emot nattens slut medan stjärnorna dalade redan,
sände med ens molnskockaren Zeus en brusande stormvind
med en förfärlig orkan och höljde i svartnade skyar
allt, både jord och hav, och från himmelen sänkte sig natten.
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
halade vi skeppet in i en klyfta och bundo det säkert;
där voro nymfernas bänkar att se och behagliga dansplats.
Därpå jag kallade samman mitt folk, och jag talte i kretsen:
"Vänner, vi hava på skeppet ju nog till att äta och dricka;
låtom oss boskapen lämna i fred, så att vi ej fördärvas,
ty av en mäktig gud både oxarna ägas och fåren,
Helios ägaren är, han som allting skådar och hörer."
Så jag sade; det likade gott deras manliga hjärtan.
Oavlåtligt en månad i sträck det blåste nu sunnan;
icke blev efteråt heller en vind utom östan och sunnan.
Medan av bröd och av vin det fanns ännu tillräckligt för folket,
läto de boskapen vara i fred av kärlek till livet.
Dock, sedan alla förråd uppå fartyget voro förtärda,
och de av nödtvång strövade kring och försökta att fånga
fiskar och fåglar till mat, ja vadhelst som i händerna kom dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
