Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde Sången. Ulysses slåss med tiggaren Iros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sig med handen om kinderna strök och talade sedan:
"Ljuvaste dvala helt visst mig sorgebetungade omslöt.
Ack att så ljuvlig död jungfruliga Artemis genast
ville beskära mig nu, så jag sluppe med jämmer i själen
längre förgråta mitt liv, där jag saknar min älskade make,
han som i allsköns dygd var den ypperste man bland achaier."
Sägande så gick hon ner från det glänsande ovangemaket,
icke allena, men följd av de tvänne betjänande tärnor.
Men då hon lände till friarna fram, den härliga kvinnan
syntes hon stanna i dörrn till den väluppmurade högsal,
höljande kindernas par med det fina och glänsande doket,
medan en tärna tog plats på vardera sidan om henne.
Friarna sutto med skälvande knän och förälskade hjärtan,
brinnande alla av lust att få dela den däjligas läger.
Men till Telemachos nu, den älskade sonen, hon talte:
"Fasthet, Telemachos, finnes ej mer i ditt sinne och hjärta.
Medan du ännu var barn, långt klokare tankar du hade;
nu däremot, då du redan är stor och i ynglingaåldern,
och då var främmande ock, som dig sågo så ståtlig och vacker,
skulle försäkra bestämt, att du stammade ned från en ädling
är du ej mera till sinne och hugg, den dig hövdes att vara.
Vad var väl detta för ett dåd, som förrövades nyss här i salen,
och som du tåligt fördrog, då vår gäst blev så gruvligen skymfad?
Och likväl: om en främmande gäst, som här vilar och dröjer
uti vårt hus, bleve skadad till livs av så kränkande våldsdåd,
tänk, vilken nesa och skymf det för dig ibland människor bleve!"
Henne Telemachos svarade då, den vettige yngling:
"Moder, jag icke förtänka dig kan, att du vredgas däröver.
Tro mig, jag känner nog själv i mitt sinne och vet att bedöma,
vad som är rätt eller ont, då jag förr däremot var ju barnslig.
Men jag kan icke i allt gå till väga med idel besinning,
ty jag förvirras av dem, som på alla sidor mig omge,
vilka blott tänka på ont, och själv har jag ingen till bistånd.
Men den kampen, som stod mellan Iros och främlingen, utföll
ej efter friarnas önskan ändå, utan gubben var starkast.
Måtte vi — evige Zeus och Athene och Foibos Apollo! —
sammalunda få se i vårt hus dessa friare alla
sitta och dingla med huvudet slött, dels ute i hallen
dels ock härinne i salen, envar med förlammade lemmar,
just såsom Iros i dag därute på gården vid porten
sitter och dinglar med huvudet så, som om drucken han vore,
orkande icke på fötterna stå eller taga sig hemåt,
där han sitt tillhåll har, ty förlamade äro hans lemmar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
