Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde Sången. Timmarna före friarnas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stigen från himmelen ned, och hon var som en kvinna att skåda;
stilla vid huvudgärden hon stod, och hon talte och sade:
"Ligger du vaken igen, osällast av dödliga alla?
Här är ju ändå ditt hem, här i huset du äger din maka,
här är ju också din son, en så ädel som någon kan önska."
Henne svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Ja, du förvisso har rätt uti allt vad du säger, gudinna.
Men det är ändå en sak som vållar mitt sinne bekymmer,
hur jag skall vara i stånd att de skändliga friarna kuva,
då jag är ensam och samlade jämt de sig hålla i salen.
Och så en annan sak, som mig yttermera bekymrar:
om jag nu dödar dem ock med Kronions hjälp och din egen,
vart skall jag sedan väl fly? Det beder jag dig att betänka."
Honom svarade då strålögda gudinnan Athene:
"Faslige! Mången ju dock å en svagare hjälpare litar,
som är en människa blott och icke så mäktig av rådslag;
men en gudinna är jag, som dig oavlåtligen skyddar
uti vad fara som helst. Men jag måste väl säga det öppet:
om ock femtio skaror det kom av förgängliga mänskor
och kringrände oss två att i rasande strid oss förgöra,
skulle du dock deras oxar och får hemdriva som byte.
Giv nu åt sömnen dig hän! Det är också en plåga att vaka
natten igenom med bry, och snart skall du sorgerna slippa."
Sade och göt på hans ögonlock den ljuvliga sömnen;
själv till Olympen hon vände igen, den höga gudinnan.
Medan nu kungen i sömnen försjönk, som i lemmar och sinne
löser var plåga, då vaknade upp hans dygdiga maka,
satte i bädden den mjuka sig upp och begynte att gråta.
Men när hon mättat omsider sin själ av tårarnas flöde,
först och främst hon till Artemis bad, den härliga kvinnan:
"Artemis, dotter av Zeus, du gudomliga! Ack, att du äntligt
ville mig skjuta i bröstet din pil och beröva mig livet
strax uti denna stund, eller också en rasande stormvind
komme och ryckte mig bort uppå dödens töckniga stigar
och mig i mynningen vrok av Okeanos’ kretsande värdsflod,
såsom när stormarna sopade bort Pandareos’ döttrar!
Gudarna hade föräldrarna dräpt, och de voro i borgen
lämnade kvar utan far eller mor, men hult Afrodite
födde dem upp med honung och ost och ljuvaste vindryck;
Hera dem prydde med skönhet och vett framför övriga kvinnor,
växten så smidig och hög av den kyska Artemis skänktes,
och av Athene dem skicklighet gavs uti härliga slöjder.
Men när en dag Afrodite gick upp till den höga Olympen
att åt de älskliga flickorna två om ett blomstrande bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
