Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoandra Sången. Dråpet på friarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och han den bedjande högg med dess klinga tvärs över nacken;
ordet var än i hans mun, då huvudet stjälpte i stoftet.
Skalden var också bland dem, som försökte sig rädda från döden,
Femios, Terpis’ son, som bland friarna sjungit av nödtvång.
Ängslig han stod där och höll i sin hand den klingande lyran
nära till trappans dörr och var tvivelrådig i sinnet,
antingen smyga han skulle sig ut och till altaret flykta,
som var på gården byggt åt Kronion den hägnande skyddsgud,
och där Laertes förr och Ulysses offrade träget,
eller han skulle till konungens knän sig bedjande kasta.
Och när han tänkte sig om, han tyckte det säkrare vara
att till Ulysses fly hän och hans knän bönfallande famna.
Sålunda lade på golvet han ner sin kupiga lyra
mitt emellan en bål och en stol med naglar av silver;
själv till Ulysses han störtade fram och med bedjande armar
famnade konungens knän och talte bevingade orden:
"Vid dina knän jag dig ber! Dig förbarma, Ulysses och skona!
Själv skall du efteråt ångra ditt dåd och dig gräma däröver,
om du nu mördar en skald, som för gudar och människor kväder.
Konsten jag lärde mig själv, och en gud mångfaldiga sånger
plantade in i min själ, och mig höves för dig att få sjunga
som för en gud. Låt ditt giriga svärd nu ej meja mitt huvud!
Också din älskade son Telemachos vet och kan vittna,
att av mig själv ej sökte ditt hus och ej heller av lystnad
gick för att friarna höja min sång i de festliga lagen,
utan de tvungo mig hit, då de voro så många och starka."
Sagt, och Telemachos hörde hans ord, den kraftige yngling,
och till sin fader han talade strax, som stod honom nära.
"Fader, håll inne, stöt skalden ej ner, han har intet förbrutit!
Härolden Medon må skonas jämväl, som härhemma sig alltid
hjärtligen vårdat om mig i de åren, jag ännu var gosse;
blott han ej dödad nu är av Filiotios eller Eumaios
eller stött samman med dig, när du stormade fram genom salen."
Sade. Då hörde hans ord den välförståndige Medon,
ty han var krupen inunder en stol, och han hade en nyflådd
oxhud över sig dragit, i akt att sig frälsa från döden.
Fram under stolen han kröp och kastade huden utav sig
och till Telemachos störtade hän och med bedjande armar
famnade ynglingens knän och talte bevingade orden:
"Käraste, se, här är jag! Men håll inne och säg till din fader,
att i sin iver han dödar mig ej med det eggade svärdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
