Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugotredje Sången. Kongungaparets återförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och i Okeanos höll hon tillbaks gulltronande Eos,
låtande henne ej än för sin vagn snabbfotade spannet,
Lampos och Faethon, spänna, de morgonrodnadens fålar.
Men till sin maka han talade så, den förslagne Ulysses:
"Ännu är icke vår kamp, min älskade kämpad till ända,
nej, omätlig är mödan, som än står oss åter att lida,
väldig och svår, och det gäller för mig att den kämpa igenom.
Ty så förkunnades för mig en gång av Teiresias’ ande
uppå den dagen, då neder jag steg i palatset hos Hades
för att få veta besked om min egen och vännernas hemfärd.
Kom nu, min maka, så gå vi till sängs; det är tid att vi njuta
äntligen vila och ro, i den ljuvliga sömnen försänkta."
Svarade kloka Penelope då och sade till honom:
"Käre, din bädd är tillreds, vad stund som det lyster ditt hjärta,
eftersom gudarna nu dig beskärt att få lända omsider
hem till din präktiga boning igen och fädernejorden.
Dock, då du nämnde därom och en gud dig minde om saken,
säg, vad blir det för en kamp! Då jag ändå en gång, kan jag tänka,
måste det veta, så skadar ju ej att få höra det genast."
Henne svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Säkert besinnar du ej, vad du gör, som så ivrigt mig beder
detta dig säga. Nåväl, jag skall svara och intet förtiga.
Ej skall det glädja dig dock, och mig själv gör det heller ej glädje.
Detta var siarens bud, att jag skulle i främmande länder
vandra från stad till stad med en välgjord åra i handen,
ända till dess att jag komme till folk, som havet ej känna,
mänskor, som icke förstå att med salt bereda sin föda
vilka ej heller ha sett rödkindade bogen på fartyg
eller hur åror se ut, som äro som vingar för skeppen.
Och han mig nämnde ett tecken därpå, som ej kunde mig undgå:
när på min vandring en dag jag får höra en mötande säga,
att med en kastoskovel jag går på min kraftiga skuldra,
bjöd han mig sätta på stället där ner min åra i jorden
bringa ett lysande offer på stund åt den starke Poseidon
både av gumse och tjur och av suggbestigande fargalt,
vandra så hemåt igen och hedra med festhekatomber
alla de saliga gudar, som bo i himmelens rymder,
en efter en. — Till sist, men ej på det böljande havet,
kommer den mildaste död och mig hädankallar ur livet
efter en ålderdom lång, då jag vissnat i lycka och folken
blomstra omkring mig sällt. En sådan lott han mig spådde."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
