Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Sången. Zeus bedårad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då skall ditt råd, storhärskaride drott, blott lända till ofärd.»
Honom svarade då härskarornas drott Agamemnon:
»Djupt till sinnes mig gick din svåra beskyllning, Ulysses.
Men jag har aldrig begärt, att de lockiga män af Achaja
skulle nu hala i sjön mot sin vilja de toftade skeppen.
Trade en annan då fram, som mäktar att klokare råda,
vare sig ung eller gammal. För mig skall han blifva till glädje.»
Tog då till orda bland dem Diomedes, väldig i härskri:
»Här står mannen, ej göres behof honom länge att söka,
därest I viljen behjärta mitt råd och ej harmsna och vreda
blifven för det, att den yngste jag är ibland eder till åren.
Dock, äfven jag är stolt af att stammla från tappraste fader,
Tydeus, som ligger i jord under högen fjärran i Thebe.
Frejdade söner tre åt Portheus föddes till världen,
hvilka i Pleurons stad och det klippiga Kalydon bodde,
Melas och Agrios först, och den tredje var krigaren Oineus,
som var min faders fader och främst af dem alla i mandom.
Oineus förblef i sitt land, men min fader till Argos som biltog
irrande kom; så ville väl Zeus och de öfrige gudar.
En af Adrastos’ döttrar han där fick till maka och bodde
uti det rikaste hus, och han hveteåkrar tillfyllest
hade och rundtorn oliver och vin i planterade hagar
samt utaf boskap en mängd, och hans lans var i hela Achaja
ypperst; men detta I harven nog hört, om det eljest är sanning.
Sägen då ej, att mitt blod är af låga och veklingar runnet,
och ej förakten det rådet jag ger, om förståndigt jag talar.
Hän då till striden, välan, fastän sårade! Nöden det bjuder.
Där skola sedan vi själfva likväl oss hålla ur skotthåll
borta från stridens tumult, att ej sår på sår vi oss hämta;
däremot andra vi egga ditin, de där bruka ock eljest
lyda sin ängsliga håg och sig undandraga från striden.»
Sagdt, och de lyssnade till och villiga lydde hans maning,
gingo då genast, och främst gick männernas drott Agamemnon.
Dock ej i blindo han spejande stod, jord skalkaren starke;
nu i en grånad krigares skick han till drottarne trädde,
fattade högra handen på Atreus’ son Agamemnon
och med bevingade ord till konungen talte och sade:
»Nu förvisso, Atrid, lär Achilles’ förgrymmade hjärta
fröjda sig högt i hans bröst, då han skådar achaiernas söner
stupa och fly, ty ej minsta förstånd han äger i själen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
