Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde Sången. Achilles försonad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förstlingsborsten af galten ban skar, och med lyftade händer
bad han till Zeus, och argivernas män uppå bänkarna sutto
tigande, såsom sig bör, och lyssnade alla till drotten.
Bedjande talte han så och såg upp emot himmelen vida:
»Vittne nu främst mig Zeus, den högste och ypperste guden,
vittne mig Jord och Sol och Erinnyer, hvilka därnere
straffa bland döda enhvar, som i lifvet har svurit en mened:
aldrig jag någonsin kom med min hand vid den unga Briseis,
hvarken af lystnad att hvila i famn eller kräfvande annat,
utan hon oantastad hos mig förblifvit i tältet.
Svär jag det ringaste falskt, så må gudarne sända uppå mig
alla de kval, som de sända enhvar, som dem kränker med
mened.»
Sade och galtens strupe skar af med den mordiska kopparn;
kroppen Talthybios tog och i sväljande djupet af hafvet
slungade hän med ett kast till fiskarnas mat. Men Achilles
reste sig upp och talade så bland de tappre argiver:
»Zeus Allfader, förblindelse stor du på människan sänder.
Eljest Atriden förvisst ej bringat i vildaste uppror
hela min innersta själ, och aldrig ifrån mig han flickan
rånat så obeveklig med våld. Men Zeus har väl velat,
att bland achaiernas folk skulle döden tima för många.
Gången nu hädan och äten ert mål, att vi sedan må strida!»
Talade detta och löste så upp församlingen hastigt.
Krigarne skingrade sig och gingo enhvar till sitt fartyg.
Men omkring skänkerna sysslade flinkt myrmidonerna tappre
och till Achilles’ höfdingaskepp dem fraktade neder,
lade i tältet dem in och kvinnorna läto där sitta;
hästarna drefvos af svennerna hän till den öfriga hjorden.
Unga Briseis då, lik gyllene kärleksgudinnan,
när hon Patroklos sargad fick se af de stingande spjuten,
föll öfver honom jämrande ner och med händerna båda
sargade barmen och halsen mjäll och sitt däjliga anlet,
och under tårar talade så den gudomliga kvinnan:
»Hulde Patroklos, o du, som den dyraste var för mig arma!
Här jag dig lefvande lemnade kvar, då från tältet jag bortgick,
nu vid min återkomst jag finner dig, krigarehöfding,
liggande död. O, hvad kval på kval mig förfölja beständigt!
Ungdomsgemålen, åt hvilken jag gafs af min fader och moder,
såg jag i strid för vår stad af den stingande kopparen sargad;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
