Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta Sången. Kampen vid floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flammade, stucket i brand af acbaiernas krigiska söner.»
Men när hon hörde hans ord, den liljearmade Hera,
strax till Hefaistos, sin älskade son, hon ropte och sade:
»Sluta, Hefaistos, mitt frejdade barn, ty det höfves dig icke
att för de dödliges skull den odödlige plåga så grufligt.»
Sagdt, och Hefaistos släckte då ut sina blossande lågor,
under det vågen igen rann ner i den däjliga floden.
Sedan nu Xanthos’ kraft var kufvad, höllo sig dessa
stilla, ty Hera, så vred hon än var, höll bägge tillbaka.
Men bland de öfriga gudar bröt ut en hård och förfärlig
äflan, ty hjärtat i bröstet på dem blott andades tvedräkt.
Samman de stötte med brak, och under dem dånade jorden,
rundtorn skållade himmel ens hvalf, och Kronion det hörde,
där på Olympos han satt, och hjärtat af innerlig glädje
log i hans bröst, då han såg, hur gudarne drabbade samman.
Länge de höllo sig ej från hvarann; sköldbräckaren Ares
rände i spetsen och rusade fram mot Pallas Athene,
hållande kopparlansen i hand, och ropade hånligt:
»Etterfluga, hvi hetsar på nytt du de evige samman,
hejdlöst fräck, som du är, och besjälad af argaste ifver?
Minnes du ej, när du eggade upp Diomedes Tydiden
till att mig stinga och själf inför allas ögon i lansen
tog och den styrde mot mig, så att däjliga huden blef
uppflängd?
Nu tror jag ändå, att böta du skall för det myckna, du gjort mig.»
Sade och stötte så till på den fransbehängda egiden,
grufliga skölden, som icke ens Zeus kan bräcka med blixten;
där henne stötte nu till med sin lans blodsölade Ares.
Pallas tillbaka då steg och med seniga handen en fältsten
grep, som på slätten låg väldig och svart och med skrofliga
kanter,
hvilken af forntidsmän till en åkerskillnad var ditsatt,
träffade därmed den stormandes hals, och domnad han nedföll,
täckande tegar sju i sitt fall, och hans hår blef i stoftet
söladt, och rustningen klang. Då skrattade Pallas Athene,
och med bevingade ord hon jublande talte och sade:
»Dåre, förvisso du aldrig betänkt, hur högt jag i krafter
kan mig berömma mot dig, då du vågar dig mäta i styrka.
Lid nu det skäliga straff, som din moders förbannelser vållat,
som är dig gramse och lagar dig ondt, för det att du svikit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
