Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguandra Sången. Hektors död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade den undan och började strax att hans blodiga rustning
draga från skuldrorna af. Men från alla sidor achaier
strömmade till, som Hektors gestalt och hans härliga anlet
sågo med häpnad; och icke var en, som ej sårade liket.
Mången ibland dem talade så med en blick på sin granne:
»Tänk, långt blidare nu är i sanning Hektor att röra,
än då han satte i brand våra skepp med den blossande elden.»
Sådant var mångens tal, medan lansen han stötte i liket.
Men den snabbe Achilles, så snart som han rustningen tagit,
stod bland achaierna upp och talte bevingade orden:
»Hören, o vänner, ett ord, I argivernas furstar och rådsmän,
Eftersom gudarne gifvit oss nu att besegra den mannen,
hvilken har gjort oss mer ondt än alla de andra tillsammans,
upp då och låtom oss fresta en gång med vapnen kring staden
för att förvissade bli om hVad troerna hafva i sinnet,
antingen staden skall rymmas nu ut, sedan denne är fallen,
eller de ämna bli kvar, fast Hektor ej vidare finnes.
Dock, hvi grubblar jag nu i mitt sinne på sådana tankar?
Obegråten och obegrafd därnere vid skeppen
ligger Patroklos död, den jag aldrig skall glömma, så länge
än jag bland lefvande finns och orkar att fötterna röra;
och om i Hades är glömska af allt och jämväl af de döda,
skall äfven där likväl jag minnas den älskade vännen.
Nu, achajiske män, skola segerhymnen vi sjunga,
medan vi tåga till skeppen åstad, medförande denne.
Stor är vår ära i dag, vi ha dödat den härjige Hektor,
hvilken var högt som en gud af troerna hyllad i staden.»
Sagdt, och en kränkande skymf han beredde gudomlige Hektor.
Fötterna bägge han genomstack i de senor, som baktill
gå mellan ankel och häl, och drog tjurhudsremmar igenom;
dessa han band vid sin vagn och lät hufvudet ligga och släpa;
steg så på vagnen upp och den prisade rustningen medtog;
piskan mot hästarna hven, och i flygande fart gick det undan.
Dammet rök upp, där han släpades fram, och med lockarna
svarta
hängande spridda omkring, låg i stoftet hela hans hufvud,
som var så fagert förut, men som lemnades nu af Kronion
att på (hans egen fädernejord af fiender skymfas.
Så blef hans hufvud besudladt af stoft. Men hans vördade
moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
