Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufjärde Sången. Hektors utlösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådan ledsagare gifver han dig, ty af Argusförgörarn
följas du skall på din färd, tills fram till Achilles du länder.
Men sedan Hermes ledsagat dig in till Achilles i tältet,
denne då hade skall skona ditt lif och det skydda mot andra;
han är ju hvarken förryckt eller hufvudlös eller niding,
utan han redligt och huldt skall en hjälpbegärande skona.»
Så hon sade och ilade bort, snabbfotade Iris.
Drotten befallde då sönerna strax att göra i ordning
fyrhjulsvagnen med mulornas spann och att binda en vagnskorg
ofvanpå denna; men själf gick han ner i den doftande
kammarn,
rymlig, af ceder byggd, som förvarade många klenoder,
kallade Hekabe dit och talade så till sin drottning:
»Arma, från Zeus har till mig en Olympier kommit med
budskap,
att jag skall fara att lösa min son till achajiska skeppen,
bringande skänker med till Achilles, som värma hans hjärta.
Därför så säg mig, välan, hvad du menar härom i ditt hjärta;
ty af min egen längtan och håg jag lif ligen manas
att mig begifva till skeppen och in i achaiernas läger.»
Sagdt; men i jämmer brast ut hans maka och svarade
honom:
»Ve mig, hvar är ditt förstånd, för hvilket du förr var så prisad
både bland främmande folk och bland dem, som lyda din spira?
Hur kan du vilja gå ensam åstad till achajiska skeppen
inför den mannens blick, som för dig så många och tappra
söner har dödat? I sanning, af järn måtte vara ditt hjärta.
Får han dig blott i sitt våld och skådar dig inför sitt öga,
denne så lömske och blodige man, skall han ingen försköning,
ingen försynthet visa mot dig. Nej, må fjärran vi gråta,
sittande här i vårt hus; och åt Hektor det mäktiga ödet
spunnit väl in i hans lefnadstråd, när jag själf honom födde,
att bli för ströfvande hundar ett rof, från föräldrarna fjärran,
hos den förfärlige man, hvars lefver jag vånnade äta,
bitande djupt med min tand, för att vedergällning på honom
få för min älskade son. Ty han föll ej som en af de fege,
nej, utan hållande stånd för att troer och troiskor fagra
manligen värja, och tänkande ej på att fly eller bäfva.»
Svarade Priamos då, den gudaliknande gamle:
Håll mig ej kvar, som vill gå, och låt bli att själf här i huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
