Hönsraserna. Då det här icke är meningen att lemna detaljerade beskrif- ningar på alla kända hönsraser, hvilket egentligen för sportman- nen inom denna branche kan hafva något intresse, nöja vi oss med att endast i förbigående omnämna de mera kända raserna och lemna utförliga beskrifningar endast på de två raser, som vi. anse vara de för vårt land mest passande och som för våra jordbrukare visat sig vara de mest gagneliga, nemligen Leghorn och Plymouth- Rocks. ; Våra tama höns anses af de flesta naturforskare härstamma från” den i sydligare länder mycket. utbredda art, som kallas Ban- kiva-hönan och hvilken har många likheter med våra tamhöns. Från denna art hafva ursprungligen den mängd olika raser, som nu finnas, uppstått, dels genom sådana form- och färg-varieteter, som stundom uppträda inom alla naturens områden, dels genom pick ” [ 1) Asiatiska höns. Dessa höns äro i allmänhet tunga och klumpiga med stora kroppar och hafva ett lugnt temperament, äro goda kötthöns men icke synnerligen goda värpare, om man derifrån undanta- ger de amerikanska hit hörande korsningsprodukterna, som be- sitta äfven denna sistnämnda egenskap i ganska hög grad. Till denna grupp höra de hos oss temligen väl bekanta Kockinkina- hönsen, som förekomma i flere färger, gula, hvita, svarta, rapp- hönsfärgade och gökfärgade (gråspräckliga, kallas äfven >Prins Albert»). De värpa sparsamt. hafva små, rödgula ägg och ett terhligen groft kött. Brama-hönsen (eller >Brahma-putra) före-