15 ; ; tupp tilldelas då högst.10 hönor, då man kan räkna på att alla äggen äro befruktade. Af de tyngre raserna, som äro mera oviga och klumpiga, torde ett något mindre antal hönor tilldelas hvarje tupp. De första 10 äggen af hvarje höna användes icke till af- el emedan en föregående befruktning af annan tupp kan hafva inverkan på dem. Af de till rufning bestämda äggen utväljas endast stora, vackra ägg, som i form och afbildning icke afvika från de nor- mala äggen af samma ras. Äggen böra rufvas så färska, som möjligt och helst vara af ungefär samma ålder. men få icke vara öfver 21 dygn gamla, efter hvilken tid lifskraften hos ägget är tvifvelaktig och kycklingarne ofta nog blifva svaga. Sedan kycklingarne blifvit kläckta och börjat växa till, ob- serveras de noga och de som på ett eller annat sätt ha felaktig kroppsbygnad, såsom skeft bröstben (hvilket de lätt få genom att för tidigt få sitta på vagel), sneda tår eller dylikt, sådana som äro småväxta och tröga att sjelfva söka sig föda, afskiljas och användas till slagtdjur. De öfriga insättas bland stammen. At tuppkycklingarne behåller man så många af de största och bäst utvecklade, som man anser sig behöfva och de öfriga användas till :slagtdjur. När hönsstammen är mindre, t. ex. 50 höns eller derunder, och utrymmet icke medgifver en dylik afsöndring af afvelsdjuren, måste man ha endast goda tuppar och taga afvelsägg blott efter sina bästa värphöns samt i öfrigt ställa så, som vi nu angifvit. För att få er god afkastning af sin stam, bör man sorgfäl- ligt ötvervaka, att de äldsta hönsen hvarje år slagtas och ersättas af kycklingar, så att inga gamla hönor. som icke med sina pro- dukter ens betala foderkostnaden, få finnas qvar. När hönan värpt 3 år, börjar värpningen aftaga och hon bör då ersättas med yngre krafter. Det är sålunda tjenligt, att då hon fyller 3 !/2 år taga henne till slagt, hvilken reget äfven bör tillämpas på tupparne. för att säkert kunna bedöma hvarje djurs ålder, vilja vi förorda märkning af djuren. En öfvad hönsuppfödare kan vis- serligen på djurets hela ställning, men framför allt på fötter och ben bedöma dess ålder. men då detta icke är fullt tillförlitligt, är märkning med fotringar det bästa. Unghönsens fötter och ben äro släta och glatta och tuppens sporre är ganska litet utvecklad. ' Vid tilltagande ålder bli benen mera skrofliga, tuppens -sporre mera utvecklad, lång och skarp, och på hönan synes, på samma ställe der tu pen har sin sporre, en liten vårta, som småningom växer ut Sd för hvarje år allt mer börjar öfvergå till en fullständig sporre. Då hönan blir gammal, värper hon nästan intet mer och hennes ägg äro obe- fruktade — det är en »gallhöna», hvars hela väsen närmar sig tuppens.