Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
— Se, der hvilar det dyraste, det käraste, som jag ägt här på
jorden.
Och äfven friherrinnan kunde med fullt skäl säga så, ty på sin
son hade hon byggt stora förhoppningar, hade i honom sett den
trogna af bilden af sin redan länge i jordens kalla sköte hvilande make
och ärat honom som sådan.
— Kom, Eida! sade nu den af sorg nedtyngda friherrinnan. Vi
vilja gå.
Den tilltalade såg bönfallande på henne och sade:
— Jag har en bön till fru friherrinnan.
— Inte så, kalla mig i stället moder [
— Moder, dyraste moder, får jag inte. stanna kvar hos honom?
Med ett innerligt uttryck såg friherrinnan ned på den unga flickan.
— Gerna uppfyller jag denna din bön. Men en sak skulle jag
vilja göra dig uppmärksam på och lägga dig på hjärtat, kära barn:
nattvak skadar din helsa.
Det ryckte så smärtsamt i flickans mungipor, och hon svarade:
— Hvad bryr jag mig nu om min helsa? Ack, om den käre
Guden redan i detta ögonblick kallade mig till sig! Hur gerna ville
jag inte döl
— Stackars barn! hviskade friherrinnan, hvarpå hon räckte Eida
handen.
Och i det hon innerligt tryckte den samma, fortfor hon:
— Stanna kvar här, så länge du vill! Måtte medvetandet om
att ha tillbringat den sista natten vid den älskades bår mildra din
sorg och gjuta lindrande balsam i ditt sårade hjärta! Och nu farväl!
Vi träffas åter, min älskade dotter.
— Moder ...
Mer var Eida ej i stånd att yttra. Sedan sjönk hon åter ned
på sina knän och började snyfta så hj ärtslitande.
Men friherrinnan lade liksom välsignande sina händer på hennes
hufvud och tryckte sedan en kyss på hennes rena, ädla panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
