- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
113

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

113

Lilly Randow brast ut i gapskratt.

— Förbarmande? Ha, ha, ha! Hade väl du förbarmande med
mig, när du så listigt stal dig in i doktorns hjärta och med alla
möjliga medel sökte uttränga min bild derur?

— Aldrig har jag ens haft en tanke ditåt, det svär jag vid
Gud, bedyrade Eida. Låt mig bara tala, så skall jag redogöra för
alltsammans.

Men den andra gjorde en afvärjande gest.

— Ah, jag har redan så rasande väl reda på alltsammans,
utlät hon sig. Jag känner verkligen inte alis någon lust att åhöra
dina lögner.

— Men jag svär, att jag är oskyldig, att jag inte alis försökt
undantränga er, att doktor Lehman tvärtom i mitt tycke är den
mest afskyvärda menniska, ja, att äfven jag är ett af denne uslings
olyckliga offer.

— Prata går väl an, men nu lyckas du inte slå blå dunster
i ögonen på mig vidare; jag känner dig nu tämligen väl. Om du
åtminstone nöjt dig med att snappa bort min kusin 1 Men när du
nu också kollrade bort doktorn, då tyckte jag verkligen, att det gick
för långt. Ingen menniska kan förtänka mig det, om jag nu näpser
dig för ett dylikt intrång i mina rättigheter.

— Är det tacken för, att jag befriat er ur er svåra belägenhet?

-— Ha, ha! Du ser deraf, att rättvisan till sist ändå segrar.

— O, min Gud, min Gud! jämrade sig Eida, när hon hörde,
hur förblindad den andra var af svartsjuka och hat.

— Jag går nu, sade den lika orättvisa som grymma fru
Randow. Fördrif tiden på angenämaste vis, tills jag kommer igen 1 Du
ska’ inte behöfva vänta länge på mig.

Med dessa ord närmade hon sig dörren i akt och mening att
aflägsna sig.

— Nåd! Förbarmande! bönföll Eida i så rörande, klagande ton.

Ett hånleende var svaret. Och redan i nästa ögonblick hade

dörren slutit sig efter den svartsjuka, hämdgiriga kvinnan.

Hjelten-på Cuba. 8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free