Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Ragnar uttalade denna bön hufvudsakligen derför, att han
önskade komma på andra tankar.
Och den eljes så fåordige kaptenen lät denna gång ej truga sig.
— Min första resa som kapten, började han sin berättelse, var
den äfventyrligaste och farligaste, som jag varit med på under hela
den tid jag drifvit omkring på verldshafven.
Skutan var den gången destinerad till Ostindien. Det fanns då
ingen Suezkanal, utan vi måste gå omkring Goda hoppsudden,
Afrikas sydspets.
Det brukar i allmänhet vara en farlig punkt att passera, men
den gången kommo vi lyckligt och väl der förbi.
Men när vi kommit ungefär fyra dagsresor der bortom, bröt en
storm lös, hvilken jag hvarken förr eller senare varit med om maken
till; ty stormarne i Stilla oceanen äro visserligen jämförelsevis
sällsynta, men när de en gång börja rasa, äro de i sanning fruktansvärda.
Jag vill ej göra er ängslig genom att närmare skildra
ifrågavarande storm. Vare det nog sagdt, att vi några timmar efter
stormens utbrott icke längre hade en enda mast kvar.
Stormasten hade vi sjelfva kapat, och för den öfriga riggens
aflägsnande sörjde stormen, nästan innan vi visste ordet af.
Den ene efter den andre af besättningen spolades öfver bord af
våldsamma störtvågor.
Skutan kastades som ett nötskal hit och dit och lydde ej längre
styret, i följd hvaraf vi allt mera afveko från vår kurs, utan att vi
voro i stånd att förhindra det.
Men det oaktadt var det ej värdt att tappa modet, ty i så fall
skulle det genast ha varit jämt ute med oss.
Vår tröst var, att vi befunno oss på öppna hafvet och
följaktligen åtminstone ej lupo fara att ränna upp på någon sandbank eller
bli krossade på någon kust.
Men stort mer än att bedja, det den käre Guden måtte rädda
oss, förmådde vi ej göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
