- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
245

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

245

Först af allt ville vi nu begrafva kvarlefvorna af vår på ett så
sorgligt sätt omkomne kamrat.

Jag riktade någrä varma afskedsord till den mördade, och de
orden gingo alla djupt till hjärtat.

Med blottade hufvuden förrättade vi en tyst bön, sedan den
stackars Lindbergs jordiska kvarlefvor blifvit nedsänkta i hafvet.

Sedan hissades åter| seglet, och en frisk bris fyllde detsamma.
Vi kunde på så sätt spara våta krafter och behöfde tills vidare ej
använda årorna.

Vinden förde oss i vår gungande båt mycket fortare framåt, än
hvad vi sjelfva skulle ha kunnat gjort med tillhjälp af årorna.

Jag gaf noga akt på båtens kurs och tittade äfven emellanåt i
kikaren.

Dervid kom jag äfven att se tillbaka i riktning mot ön och
ryckte då till af förskräckelse samt utbrast:

»Så bra, att vi redan gifvit oss i väg! Nu komma de kanaljerna
ändå för sent, hur mycket de än skyndat sig.»

På andra sidan ön såg jag tre väl bemannade kannibalkanoter
glida fram öfver hafvet.

Men herrar menniskoätare hade uppgjort räkningen utan att
veta, att äfven vi hade en båt till vårt förfogande.

Vi voro redan långt borta från ön, och alldenstund vi hade den
fördelen på vår sida, att vi kunde betjäna oss af ett segel för att
komma fortare framåt, behöfde vi inte alis vara oroliga för att bli
upphunna af vildarne, som endast med åror drefvo fram sina kanoter.

För kanibaierna voro vi alltså säkra.

Vår vågade båtfärd gick helt och hållet efter önskan,1 med god
fart och utan något som helst missöde.

Men blott allt för snart inbröt natten och mörkret.

Då — vi vågade knappast tro våra egna ögon, så angenämt
öfverraskade och glada blefvo vi — varseblefvo vi ett skenbart på
hafsytan simmande ljus.

»Ett skepp!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free