- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
372

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

872

Verlden är stor, och det finns många hamnplatser, der man för
pengar får allt, hvad ens hjärta åstundar.

— Och jag säger er, att det ändå blir vid hvad jag bestämt:

*



vi gå direkt till Cuba, röt nu kaptenen åt matroserna,

Dessa knotade.

Det såg ut, som skulle samma scen återupprepas, som nyligen
utspelats inför doktor Lehmans ögon. Ovilkorligen tänkte kaptenen
derpå och sade till sig sjelf:

— Det är myteriets förbannelse. Grifve Gud, att »Stormfågeln»
lyckligt och väl vore i hamn på Cuba. Jag lemnade då
ögonblickligen denna fördömda skuta och återvände aldrig mera dit.

Men det dröjde ännu flere dagar, innan man hann dit. Kapten
Stark hade med allt för sjelfständiga, påstående och råa sällar att
göra för att ej ha ali anledning att befara, det de äfven utan
hans vilja skulle närma sig Haitis klippiga kust för att utföra sitt
förehafvande.

Det insmög sig hos den eljes så modige mannen en verklig
ångest, och denna ångest, denna oro tycktes nu finna ett uttryck i
hans anletsdrag: han bleknade.

Hans belägenhet var också synnerligen kritisk, ty af allesamman
om bord kunde han ej lita på mer än en enda, och det var den
unge styrmannen.

Urartade matrosernas missnöje till myteri, så finge kaptenen och
styrmannen säkerligen dela doktor Lehmans öde, såvida de inte rent
af blefve hängda eller kastade öfver bord. Detta dolde kaptenen
ingalunda för sjelf, då han nu såg, hu* Robert, hans gamle
skeppskamrat, betedde sig mot honom, hur pockande, ja, rent af
hotande han uppträdde.

Här kunde endast en beslutsam och lycklig handling rädda
honom ur den farliga situationen, det insåg han tydligt. Derför
sprang han plötsligt upp från stolen, på hvilken han hittills suttit,
gick emot Robert, som förde matrosernas talan, och yttrade med
fast röst:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free