- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
380

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

380

kräfva vi hämd på de svarta banditerna, det har jag svurit. Då
ska vi’näpsa det djuriska, fega packet, som endast vågar sig pä
sådana, som ej kunna försvara sig.

— Men är detta också det rätta pàsset?

— Jag vill bli hängd, om jag känner till något annat. Men i
detta underjordiska haf ramla oupphörligt delar af stenhimmeln ned,
så att stjärnorna lysa igenom. Det är allføå möjligt, att jag ensam
känner till den der krångliga vägen mellan splittrade klippor, och
att kaptenens pass har en annan riktning.

— Det är afgjordt, kamrat, du för oss med det samma till ditt

pass.

— Som herr styrman befaller. Men låt mig då komma öfver i
er båt! Vi måste midt igenom denna stenskog. Det är en djäkla
väg. Lat mig sköta styret!

Matrosen sprang öfver i de skeppsbrutnes farkost, satte sig vid
styret och lät båten slingra sig in i pelarskogen.

Det var en besvärlig färd, både besvärlig och intressant i högsta
grad, men äfven full af faror.

Ju längre de kommo, desto smäckrare och spensligare blefvo
droppstenpelarne, så att de, så snart båten snuddade vid dem, sprungo
i bitar likt glas och störtade ned i det svarta djupet.

Härigenom uppstod ett så hemskt buller, att icke ens de be- *
hjärtade männen kunde värja sig för en rysning, ty det såg hvarje
ögonblick ut, som taket skulle störta in öfver dem.

Med ens blef vattnet grundt, och farkosten körde fast i ett
hvitaktigt siam af förvittrad kalksten.

Märkvärdigt nog rådde här nästan fullständigt dagsljus; det
måste alltså ovilkorligen finnas en öppning i taket, hvarigenom
dagsljuset kunde tränga ned.

Matrosen, som styrde båten, kastade nu ifrån sig handrodret
och sprang utan betänkande ned i vattnet.

— Följ eiter mig, herr styrman Nipperi Inom tio minuter äro
vi i närheten af negeramiralens högkvarter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free