Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
träblock. Jag måste lyda. Sedan drog ban sin klinga af äkta
dama-scenerstål och högg af handen som en kålstock.
— Det var hårdt, kamrat, utlät sig Dahlin. Emellertid hade du
nog i någon mån gjort dig förtjänt deraf, ty du var en för vild krabat.
Matrosen skrattade och såg inte lite’ stolt ut.
— Ja, jag har skickat många till hafvets botten, herr styrman,
det vet ni nog.
Jo jo män, sa’n. Da var minsann inte nådig att råka ut för,
när du riktigt kom i tagen. Du stod der inte och huttlade, när det
gälde att äntra en skuta och. vräka besättningen öfver bord. Men
nu är det bäst, att du ger dig i väg. När kaptenen kommer, måste
du genast underrätta mig derom.
— Som herr styrman befaller, svarade karlen och försvann strax
derpå i det trånga passet.
Baronen och tusenkonstnären gingo in i hyddan, glada öfver,
att detta äfventyr aflupit så lyckligt för dem.
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
»Stormfågelns» sista färd.
— Hvarför tvekar ni, ädlè don, att låta kanonerna spela in i
denna vargkula? frågade kapten Strömvall spanjoren.
— Det vågar jag inte, herr kapten, ty jag fruktar, att min hustru är
om bord och befinner sig i kajutan, svarade don Normada med
darrande röst.
— Då återstår oss ingenting annat än att med värjan i hand
intränga i kajutan; den, som stupar, stupar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
