- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Förra delen /
490

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

490*

han protestera mot denne hemske persons sällsamma ^beteende, ty
hvad han sade om kapten Strömvall, det var ju otroligt, ja, rent
vansinne.

Men en obetvinglig längtan, en oemotståndlig åstundan efter
luft och frihet nedtystade alla andra betänkligheter, så att han
viljelöst lät karlen hållas och följde honom.

Och det tyckte han vara det klokaste, ty var han bara fri, så
måste det för honom bli en lätt sak att komma i kapten Strömvalls
närhet utan att för detta ändamål först nödgas anropa guvernörens
gunst och barmhertighet.

Då han tvekade, tog vagabonden honom vid handen. Kedjorna
hängde ännu fast vid ena foten och släpade efter Erik Lind.

Den äfventyrlige karlen tog beslutsamt kedjorna i sin hand och
ryckte till, så att det rostiga järnbandet kring fotleden brast. Härvid
skadades dock fångens ben, så att det blödde. Men så var han nu också
fri från de tryckande bojorna.

Sedan bar det fort i väg genom den långa, mörka korridoren
ut på den lågt liggande gården.

Under vägen hade de så när ramlat omkull på en soldat, som
låg der med ansigtet mot marken och var redlöst full.

Då de kommo ut på gården, besinnade sig vagabonden ett
ögonblick.

— Men det är väl äudå synd, sade han till den befriade, att
vi inte äfven låta de andre gossarne rymma i detta gynsamma
ögonblick. Guvernören sofver sannolikt middag, mulattrekryterna öfvas
der ute på fältet, och vakterna här äro så dödfulla, att de hvarken
höra eller se.

Han funderade en stund, vände sedan hastigt om mot den
hvälfda, halfförfallna ingång, som ledde till fångcellerna, och ropade
åt Erik Lind:

— Dröj ett ögonblick, kamrat! Jag befriar alla de käcka gossarne,
så sant hin en gång anammar mig. Må de fly till en annan trakt
och der låta hänga sig med mera heder!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:41:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/1/0490.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free