Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534*
Dahlin skyndade hastigt till och såg nu snickaren ligga i en
af dessa fallgropar, , som negrerna bruka gräfva för att deri fånga
vilda djur. Dessa grafvar äro mycket djupa och vidare nedtill, så
att inte ens en menniska kan ta sig upp ur dem utan andras
tillhjälp.
Öppningen täcka negrerna med palmkvistar och ett tunt lager
af jord, så att djuren ej kunna vädra någon fara, innan de störta
ned. På detta sätt skaffa sig negrerna lättare och bekvämare
villebråd, än om de skulle jaga det.
— Hvad har händt er? frågade herr Dahlin.
— Jo, jag har visst störtat ned i en grufva, svarade snickaren.
Tänk, om det skulle vara en guldgrufva!
— Åh nej, det är det nog inte, svarade den alltid skämtsamme
Dahlin; det är väl snarare en lejongrop.
Ek utstötte ett skri af förskräckelse.
— Men lugna er, tröstade honom Dahlin, det är kanske ändå
inte så illa. Åtminstone kan ni vara säker på att ej få besök af
något lejon der nere, och det måtte väl ändå vara en skön känsla.
I detta ögonblick blef det lif och rörelse der borta under
palmerna. Men det var inga apor, som der klättrade ned ur träden,
utan det var menniskor, beväpnade med eldvapen, med pilar och
bågar, det var ståtliga negergestalter, som nu under rop och skrik
och gevärsskott kommo springande i stora hopar och omringade
fallgropen.
Det var just sköna juveler de båda skattsökarne här träffat på.
Månne inte nu den sista villan blef värre än den förstajp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
