Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546*
FYRATIOANDRA KAPITLET.
I ångest och nöd.
Men vi måste väl återvända till våra båda skattsökare för att
se, huru de redde sig ur denna svåra klämma, hvari de så
oförmodadt råkat.
När Dahlin såg sig omringad af negrerna och hotad med lansar
och pilar, blef han ordentligt rasande på Ek, och unnade af hela
sitt hjärta denne hans öde att af de svarte ha blifvit fångad i en
fallgrop i stället för att finna guld eller ädelstenar.
— Men nog var jag väl också sjelf en idiot, som lät en snickare
ta mig i släptåg, gnisslade han. Vid Gud, om de också träda upp
honom på en spett och steka honom lefvande, så ska’ jag inte röra
så mycket som ett finger för att rädda hans lif.
Han befann sig också i en rätt egendomlig situation.
Han låg der hjälplös på marken, utan att kunna röra sig, och
måste se på, hurusom negrerna likt svarta djäflar dansade omkring
honom; fångsten beredde dem tydligen mycket nöje.
Emellertid såg han ej, att någon at dem vidtog anstalter för att
hjälpa upp den i fallgropen sittande snickaren.
De skreko åt honom på ett tungomål, som Dahlin var
öfvertygad om, att ban aldrig skulle kunna lara sig det.
När han såg de svartes af glädje skinande anleten och deri inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
