Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604*
Ragnar tog ett steg baklänges och visste icke, om den andre
tillät sig ett opassande skämt, eller om han talade allvar.
— Jag förstår dig inte, Dahlin.
— Ja, jag skulle verkligen inte heller förstå det, om det händt
någon annan, käre bror. Om du visste hvad den der träförderfvaren
narrade mig ut på för en äfventyrlig promenad, så skulle du beklaga mig.
— Jag vill åtminstone icke göra dig några förebråelser, för det
du och Ek nattetid i hemlighet lemnade oss. Du återkom i behaglig
tid med hjälp, och det försonar allt Men jag kan heller inte neka
till, att mitt förtroende till dig rubbades genom ditt försvinnande.
— Ja, det undrar jag sannerligen inte på, bror. Men nog fick
jag skäl att ångra det alltid, ty äfven jag hade så när blifvit stekt
af kannibalerna. Det var heller inte min mening att aflägsna mig
från lägret, utan jag tänkte bara i Eks sällskap företaga en liten
promenad för att möjligen finna några dyrbara ädelstenar. Ek
bedyrade nämligen dyrt och heligt, att han såg en diamant blixtra
der borta mellan klipporna. Han visade äfven mig skenet, och då
tänkte jag, att jag ju gerna kunde göra en liten promenad; farligt
kunde det ju inte vara, och var det inte en ädelsten, så var det
väl något annat. Inom en kvarts timme måste vi ju vara tillbaka.
Derför tyckte jag, att jag gerna kunde göra den envise snickaren
till viljes och följa med.
— Men du borde väl ha betänkt, att vi här befunno oss i en
vildt främmande trakt.
— Det sade jag mig också, men först då, när vi -förirrat oss i
vildmarken. Jag hade så när blifvit spetsad på en folkilsken tjurs
hvassa horn, och Ek, diamantsökaren, råkade ut för ett äfventyr,
som han väl aldrig kunnat drömma om, han ramlade nämligen
pladask ned i en fallgrop. t
— Ar han död? frågade baronen.
— Han dog åtminstone inte af fallet ned i gropen. Men det
värsta af allt var, att negrer, som uppehöllo sig i närheten, omringade
och tillfångatogo oss. Mina jonglörkonster ha räddat mig och till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
