Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
ej kunde dölja sin förtrytelse öfver, att hans planer strandat, så
lemnade han med en lätt bugning rummet.
— Om Green blir skickad som sin chefs ställföreträdare, så
vore det bra, mumlade han.
Green var nämligen en herre, med hvilken han inledt
bekantskap för att få veta, om den aflidne hos sin advokat deponerat något
testamente, och genom frikostiga löften trodde han sig ha vunnit
nämnde herre för sin sak.
Under det han mumlade dessa ord för sig sjelf, gick han förbi
ett rum, från hvilket en undertryckt, krampaktig snyftning nådde
hans öra. Han följde en nyfikenhetens impuls och öppnade dörren.
Det stora rummet var helt och hållet klädt med svart tyg, och
sådant hängde äfven för fönstren.
På en något upphöjd ställning stod en katafalk, öfverhöljd med
svart tyg, vid hvars båda ändar ett antal höga vaxljus brann. Dessa
ljus stodo i med sorgflor omvirade armljusstakar af silfver.
En bedöfvande doft af exotiska blommor uppfyllde rummet.
Hvita rosor och andra välluktande blommor omgåfvo katafalken och
voro i slösande mängd strödda öfver det hvita marmorgolfvet.
I en ställning, som tillkännagaf den djupaste sorg och fullkomlig
tröstlöshet, knäböjde en späd flickgestalt vid katafalken. Hennes
läppar skälfde, och utför hennes liljehvita kinder rullade stora tårar.
Intet spår af medkänsla uppfyllde den hårde mannens stenhjärta,
när han här blef vittne till Xenias sorg.
John Lehman ville tyst smyga sig ut igen, men i det samma
reste sig Xenia upp från sin knäböjande ställning och varseblef sin
farbroder.
Följande sitt veka hjärtas impuls, ville hon i sin gränslösa sorg
v fly i hans armar, men han intog då en så stram och afvisande
hållning, att hon afstod derifrån och endast gråtande räckte honom handen.
— Ack, käre farbror, snyftade hon, jag kan ännu inte alis fatta
den förfärliga olycka, som drabbat oss. Min gode, käre pappa.. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
