Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•136
TIONDE KAPITLET.
Försynens underbara skickelse.
Vi lemnade Dahlin och Hall i en belägenhet, som väl ingen
afundas dem.
Hall var också fullt medveten om det brydsamma i situationen,
ty han skickade, som vi redan hört, med Dahlin en sista
afskeds-helsning till sin hustru, hvilken han ej hoppades mera få återse.
Den sanqviniske tusenkonstnären deremot tog saken mera lätt
och skämtade nu som vanligt.
Och det skulle också snart visa sig, att Halls farhågor åtminstone
för ögonblicket voro ogrundade.
Den förmente fiende, som nu närmade sig, visade sig i stället
vara en efterlängtad vän.
Det var nämligen baronen, som, vägledd af elden, här med sitt
följe återfann sina vänner, och man kan lätteligen tänka sig, att
glädjen häröfver var stor å ömse sidor.
Man kunde nu åtminstone med förenade krafter bjuda fienden
spetsen.
Baronens svarte packbärare hade hela tiden visat sig fogliga och
medgörliga, men så hade det heller inte gått någon nöd på dem, ty
baronen hade medfört den proviant, som fanns kvar, då de bröto upp.
Men att se fru Hall, då hon nu fick syn på sin herre och man
i hans nya generalsuniform, det var en syn, som ej var ledsam att skåda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
