- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Senare delen /
222

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•222

het, så återstod honom snart inte det minsta hål att slinka igenom.
Han hade redan uppnått slutet af den breda gatan, och han såg nu
framför sig kapellet El Templete, det närmaste målet för sin flykt.

Men då skyndade en ny patrull fram.

Med yttersta ansträngning sökte baronen förekomma den, och
det lyckades också på sätt och vis i sista minuten. Men nu small ett
skott.

Ragnar utstötte ett kort, genomträngande skrik och störtade till
marken, i fallet slungande sin maka framföre sig.

Ögonblickligen var Eida åter på benen och böjde sig i
bäfvande ångest ned till den sårade.

— Gud i himmelen, du är sårad, Ragnarl

— Fort bort härifrån I Du har ännu tillräckligt försprång för
att undgå fienderna. Bry dig inte om migl

Den förtviflade Eida vred dina händer och utbrast:

— Jag skulle lemna dig? Aldrig!

— Allsmäktige, du vill då döda mig genom att stanna kvar?
Soldaterna skola inte känna igen mig utan låta mig ligga för att
sätta efter dig. Skynda till kapellet; jag skall under tiden rädda
mig och sedermera veta att finna dig.

Eida tvekade.

Det var för henne en ryslig tanke att nödgas lemna den
älskade i denna hjälplösa belägenhet.

Men Ragnar bad henne så bevekande, och hans blick hvilade
så bönfallande och ångestfull på henne, att hon icke längre vågade
motsäga honom. f

Hon kände, att hon skulle bereda sin man de fördömdas pina
i helvetet och hvarje möjlighet till räddning, om hon nu stannade
kvar hos honom, och derför grep hon till flykten.

Med sitt upplösta hår och i den ljusa nattdrägten, som endast
ofullständigt doldes af ponchon, sväfvade hon likt en vålnad bort i
månskenet.

Bakom sig hörde hon de spanske soldaternas skrik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:42:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/2/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free