Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Ur hans mun strömmade gräsliga eder, under det han,
nöd-tvunget släpande med sig liket, skyndade efter de flyende.
Men hvar voro väl dessa, när han ändtligen uppnådde det
ställe af muren, der de klättrat öfver? Försvunna voro de.
Mu började öfversten en fruktansvärd strid med liket.
Att underifrån krypa nr omfamningen, hvilket kanske inte
skulle ha varit så omöjligt, derpå tänkte han inte alis i sitt raseri och
sin förvirring.
Han ville med brutalt våld tvinga sig ur den dödes omfamning.
Ansigte mot ansigte brottades han med honom, hvarvid den
vedervärdiga liklukten gjorde det svårt för honom att andas.
Den dödes brustna, glasartade ögon tycktes i blixtarnes sken
ha fått lif igen, och läpparne drogo sig vid de häftiga rörelserna
tillbaka och visade tänderna. Allt detta var egnadt att till sin
höjdpunkt ^stegra det hemska i den situation, hvari öfversten befann sig.
Lunera pustade och stönade, och man kan väl anse det för ett
under, att han ej blef vansinnig.
Under sin strid för befrielse ur denna rysliga omfamning
snaf-vade han och föll till marken. Derunder brusade stormen, korsade
blixtarne hvarandra och brakade och dånade åskan.
Det var en hemsk och på samma gång mycket originell hämd,
som den döde tog på sin grafs skändare.
Under denna förfärliga strid hade öfversten med liket kommit intill
ett grafstaket, under hvilket han makade in den dödes hufvud och
ena axel, hvarpå han med en väldig kraftansträngning slet sig lös.
Haglande sjönk han ned på närmaste grafkulle. Han var så
utmattad, att han behöfde flere minuter på sig, innan han åter kunde
resa sig upp. Det hade under tiden börjat regna, och snart öste det
ned i strömmar. Det uppfriskade öfversten.
Han vände sig nu åter till liket. Hans sista, rent af
öfver-menskliga ansträngning, hvarmed han befriat sig, hade ryckt den
dödes armar ur led, hvarför öfversten icke vidare behöfde frukta
någon ny omfamning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
