Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
TJUGONDE KAPITLET.
En ödesdiger villfarelse.
Följderna af detta den obetänksamma Stellas besök hos Oassilda
skulle snart visa sig.
Och att detta besök gällt Eida, det kunde man ju förstå.
Det var åter natt, och dj upa skuggor lågo lägrade i den trånga
återvändsgränd, som afslöts af tiggerskan Mirzas fallfärdiga stuga.
Det var så mörkt omkring denna, och äfven der inne tycktes
allt vara försänkt i sömn.
Så var dock ej förhållandet.
Gumman satt i sin kula, såsom hon kallade det rum, hvari hon
vanligen uppehöll sig, hade knäppt händerna om sitt ena knä och
mumlade på sitt vanliga vis sakta för sig sjelf, utan att mycket ge
akt på Eida, hvilken satt på en pall och tankfull blickade in i det
sparsamma skenet från en liten lampa.
Den gamlas halfhöga monotona mummel öfvergick slutligen i
tydligare ord, som hon riktade till sin skyddsling, sägande:
— Mod bara, min lilla vän! Om den rädda otåligheten hotar
att förtära dig, så besinna att din man ju inte kan skynda till
dig, som han vill! Han är sjelf förföljd och måste vara på sin vakt
för att undgå de spanske bödlarne. Polisen har skarpa ögon och
fint väderkorn; derför bjuder ovilkorligen försiktigheten, att den eljes
så modige herrn afvaktar nattens täckmantel för att komma till dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
