Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Alla hennes ljufva förhoppningar om en lycklig framtid liknade
nu ett af orkanen i spillror förvandladt slott, och deröfver hvilade
förtviflans tröstlösa natt.
Och ingen ljusglimt, ingen stjärna i denna natt.
Nästan raglande vacklade hon fram genom de krokiga gatorna
och gränderna och stod till sist nere vid hamnen utan att veta, hur
hon kommit dit.
Hon fortsatte sin vandring likt en automat och utan att en enda
gång fråga sig, hvart hennes fot skulle bära henne.
Vattnet der på högra sidan om henne plaskade och skvalpade
mot kajen.
De oroliga vågorna tycktes tala ett hemlighetsfullt lockande
språk.
De mumlade sorlande om ljuf glömska i deras djup, om féslott
och sagolikt praktfulla trädgårdar djupt der nere på bottnen, de
lockade det stackars menniskobarnet med våta armar och lofvade att
bädda så mjukt och skönt åt det der nere i det angenämt svala
djupet.
Långt der borta vid horisonten höjde sig ett mildt, måleriskt
skimmer ur vågorna.
Det var den nya dagens första förebud.
Eida hade stannat och blickade liksom magnetiserad ned i de
hviskande vågorna.
Omkring henne var det natt, och inom henne var det likaledes
natt.
Liksom dragen af en förtrollande makt böjde hon sig allt längre
ut öfver kajen och ned mot vattenspegeln.
Der nere bodde glömskan.
Och vågorna sågo så lekande glada ut; hos dem fanns ju
ingenting afskräckande. ;
Nu närmade sig på afstånd flere personer.
Den sällsamma företeelsen der nere på kajen kunde icke gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
