- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Senare delen /
471

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-471

När Eida föreställde sig denna bild, kunde hon icke trots sina
smärtsamma tankar afhålla sig från ett leende.

Liknade hon icke till alla delar den sagans" förtrollade
prinsessa, som måste lulla den fule, elake trollkarlen i sömn?

Men denna liknelse hade äfven sin sorgliga sida.

Sagoprinsessan erhöll en räddare, men Eida hade ingenting
dylikt att hoppas, henne nalkades ingen sagoprins för att förlossa
henne.

Eida suckade.

Nu hade hon redan vistats flere dagar i skogsmenniskans hydda,
men ännu hade hon ej funnit det ringaste spår, som tydde på, att
menniskan någonsin inträngt i denna vildmark, förutom i grottan en
der borta, der likväl endast döden bodde.

Hon var följaktligen helt och hållet hänvisad till sig sjelf och
till sin egen kraft.

Och att anlita denna genom att följa de underjordiska gångarne,
derifrån hindrade henne nu skogsmenniskan.

Otåligt längtade hon efter den stund, då hennes vaktare åter
skulle lemna hyddan och draga ut i skogen för att proviantera.

Men så länge det fanns något kvar af de insamlade lifsmedlen,
lemnade han henne icke ensam, det insåg Eida snart nog.

Om han aflägsnade sig, så skedde det endast för de få minuter,
som han behöfde för att hemta friskt vatten.

Det hade han just nu gjort.

Han ställde den primitiva vattenskålen i den svala skuggan från
klippväggen och närmade sig sedan Eida för att lägga sitt hufvud
i hennes knä, såsom han så småningom vant sig vid att göra.

Då for en sällsam tanke genom Eidas hjärna.

Hon började sjunga och lät så småningom rösten svälla ut till
sin hela styrka.

Detta utöfvade en märkvärdig verkan på skogsmenniskan, som
reste sig upp och i början med en egendomlig blick betraktade
sångerskan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:42:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/2/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free